Det var en alldeles speciell känsla att vara med på Ryska Pingströrelsens 100-årsjubileum i Sacramento i Kalifornien. Det finns över 100 000 pingstvänner i Förenta Staterna, som har sina rötter i forna Sovjetunionen. De slaviska emigrantförsamlingarna firade det stora jubiléet i Betania-kyrkan, där den största slaviska pingstförsamlingen i USA har sin hemvist. Kyrkan har ca 3000 sittplatser och både rysk- och engelskspråkiga gudstjänster på söndagarna. Detta gör att alla församlingsmedlemmar kan få plats och delta på något av mötena under helgerna. Parkeringsplatsen fylls av tiotals trafikvakter på söndagarna, då över 1500 bilar trängs om utrymmet utanför kyrkan.
Pingstbiskopar som Eduard Grabovenko från Ryssland, Viktor Pavlovskij från Moldavien, Sergej Tsvor från Vitryssland, historikern och pastorn Vladimir Frantjuk från Ukraina och Nikolaj Grib från Lettland var några av de 3000 gästerna, som deltog och firade 100-års jubiléet. Dessutom medverkade pingstledaren från Kuba och en del gäster från Centralasien och Kaukasien. För första gången var både jag och min fru inbjudna till en stor konferens i USA. Vi känner fortfarande stor tacksamhet över att Pingstkyrkan i Sacramento bjöd oss på resa och uppehälle. Värdarna stod för en gästvänlighet som inte finner sin like utanför den slaviska delen av vår värld. Man blir upprymd av glädje varje gång man tänker på detta.
På jubileumsmötet blev jag berörd av att få lyssna på hur pingstledaren Eduard Grabovenko berättade om grundaren för den slaviska pingströrelsen – Ivan Voronajev. Det blev väldigt passande, eftersom jag precis före honom hade talat om både förföljda kristna och de onådda folken. Det var ju just de ingredienserna, som lyste upp vägen för Ivan Voronajev i hans gärning. När den sedan fullbordades, förgylldes den med martyrdöden. Han fick betala ett pris för sin övertygelse och sin tro på Jesus Kristus.
Voronajevs liv
Ivan Voronajev hette ursprungligen Nikita Tjerkasov. Han kom till tro år 1907, när han gjorde sin militärtjänstgöring i tsararmén i Uzbekistans huvudstad Tasjkent. Troligen döptes han i Baptistförsamlingen, som skaffade en lokal vid Pantjenkogatan under sovjettiden. Hans bekännelse ledde dock till förföljelse från ortodoxt troende, så han bestämde sig för att byta namn till Ivan Voronajev.
1912 emigrerade han till San Fransisco i USA, där han grundade en slavisk baptistförsamling. Ett par år senare flyttade han till Seattle och därefter till New York. En familj i församlingen vid namn Sirets hade blivit berörd av den karismatiska väckelsen. Den började bland afro-amerikaner i Los Angelses år 1906 och leddes av predikanten William Seymour.
Familjens dotter Vera hade blivit andedöpt och börjat tala i tungor. Nådegåvan utgöts senare även över de andra i familjen. Senare fick Voronajev uppleva dopet i Anden, precis som lärjungarna på pingstdagen i Jerusalem. Därefter hyrde den nya pingstförsamlingen en lokal från presbyterianerna, där ryssar, vitryssar och polacker började ordna regelbundna möten.
Församlingen hade redan 19 medlemmar, när Voronajev fick en uppenbarelse om att de skulle flytta tillbaka till Ryssland för att predika Guds ord. Assemblies of God i Amerika stödde familjens vision, trots att farorna var många och revolutionen böljade fram och tillbaka över det ryska imperiet. Den hade inneburit både anarki och förföljelse av de kristna i hela landet. Herren hade dock lovat ta hand om Voronajev. Därför upprymdes han av en längtan att ge sitt liv i Herrens tjänst och offra det för att förkunna evangelium till de slaviska folken.
Från Amerika till Ukraina
Den 15 juli 1920 avreste familjen Voronajev med båt från New York till Istanbul i Turkiet. Med stor möda lyckades han hitta en kristen kyrka i Istanbul, som var en adventistförsamling. De hade en tradition av fottvagning i samband med nattvardsgudstjänsterna. Den gjorde ett så starkt intryck på Voronajev, att han antog läran om att ”så är och ni pliktiga att två varandras fötter”. Senare tar han med sig läran till de nya församlingarna, som han planterar i Ukraina.
Från Turkiet flyttar han samma år till Bulgarien med familjen Zaptysnyj. Där verkar de i nästan ett år, eftersom den osäkra politiska situationen i Ryssland förhindrar flytten vidare. De grundade många nya församlingar innan Voronajev vågade sig på resan över Svarta havet till Odessa. Den lokala baptistförsamlingen tar emot dem med varm hand. Familjen Zaptysnyj bestämmer sig emellertid för att stanna kvar och arbeta vidare i Bulgarien. I Odessa började Ivan Voronajev undervisa i baptistförsamlingen om Andens dop och många troende började praktisera tungotalets och profetians gåva.
Under världspingstkonferensen i Oslo år 1992 fick jag höra om pingströrelsens begynnelse i Ukraina via pastorer från forna Sovjet. Berättelserna inspirerade mig mycket. Därför startade Avainmedia och FIDA International från Finland, PYM i Norge, samt Slaviska Missionen och ett par pingstförsamlingar en missionsbibelskola i Mayakee utanför Odessa. Redan vid första resan till skolan erbjöds jag möjligheten att träffa en kvinna, som kommit till tro genom Voronajevs arbete. Intressant var också att ett par dopförrättningar hade förrättats av honom i en flod nära bibelskolan, där jag undervisade sommaren 1994, 1995 och 1996.
Då fick jag bland annat höra historien om hur en man hade kommit med en gömd pistol till en av mötena i Odessa, där Voronajev predikade. Han hade haft för avsikt att skjuta Voronajev till döds under mötet. En profet avslöjade dock den hatiskt inställde, varvid han springer fram till altaret, kastar ifrån sig vapnet och bekänner sin synd.
Flera mirakulösa händelser på möten och gudstjänster, där Voronajev medverkade, florerar fortfarande över hela Sibirien, Fjärran Östern, Centralasien, Baltikum och Kaukasien. Historikern Vladimir Frantjuk, som jag haft nära kontakt med sedan vårt första möte på Lausannekonferensen i Manila 1989, berättade om många liknande mirakler på konferensen i Sacramento.
När den karismatiska väckelsen tilltog i Odessaområdet, lämnade en stor grupp Baptistkyrkan. Det första mötet i den nygrundade Pingstförsamlingen hölls den 12/11 1921. Efter ett år hade kyrkan över 200 medlemmar. Dr Michael Rowe från Keston College skriver att Voronajev fram till 1927, då han flyttade från Ukraina till Ryssland, fick vara med och plantera närmare 300 nya församlingar. Förföljelsen som kom i spåren av väckelsen, ledde till att pastorer och missionärer flyttade vidare från den ena platsen till den andra och spred väckelsen vidare till Sibirien, Centralasien och Fjärran Östern.
Pöysti arbetade med Voronajev
Ur nordisk synpunkt är det intressant att konstatera hur Rysslands första pingstförsamling egentligen grundades ett par år tidigare, nämligen i Vyborg år 1916. Pingstkyrkan låg i finskspråkiga Karelen – men var då en del av Ryssland. Församlingen sände ut sin första missionär till Odessaregionen. Han var ingen mindre än Nikolaj Pöysti, pappan till IBRA:s kände radiomissionär, Earl Pöysti, som senare skulle bli äldste i Filadelfiaförsamlingen i Stockholm, där jag idag arbetar som pastor och missionär – bland annat i Ukraina!
Troligen arbetade Nikolaj Pöysti en del av sin tid i Ukraina tillsammans med Ivan Voronajev. 1924 var åtminstone Voronajev med och grundade Pingstunionen i Odessa. Den 21-23 september 1926 ordnades en stor konferens för pastorer, där man bestämde sig för att officiellt forma den Ukrainska Pingstunionen.
Först i maj 1927 lyckades Ivan Voronajev flytta från Ukraina till Ryssland tillsammans med pastor Ignatij Podlesnij. De hade som mål att försöka få tillstånd att trycka den första upplagan av tidningen Evangelist. Enligt Osmo Pöystis forskningar hade trycket mot pingstvännerna emellertid ökat i Moskva. Därför bodde Voronajev sin första tid i en lövhydda i skogen, dit bara hans närmaste vänner visste vägen. Samma år ordnades Pingstunionens andra stora kongress för pastorer i Odessa. Då deltog även predikanter från Sibirien och Fjärran Östern. Ryska pingströrelsens representant där var pastor Alexej Frolov.
Voronajev fängslas och dör
1929 angrep socialisterna evangeliska kyrkor över hela Ryssland. Församlingarnas sociala arbete förbjöds, likaså barn- och ungdomsmöten. Man tilläts inte heller predika ”i Jesus namn”. Den 7 januari 1930 fängslades de ledande pingstbröderna och Ivan Voronajev, som skickas till arbetsläger i östra Ryssland.
Ingen vet med bestämdhet detaljer kring Voronajevs fortsatta öden. Man antar dock att han avled någonstans i den ryska Gulag-arkipelagen någon gång i mitten av 1930-talet. En historia som kommit mig till del är att en fångvaktare medvetet hetsat upp arga vakthundar mot honom. De misshandlade Ivan Voronajev så att han senare avled på grund av skadorna. Hans fru Jekaterina frisläpptes efter 25 års fängelse och flyttade tillbaka till USA år 1960. Dottern Vera är jordfäst i Ukraina. Alla de andra barnen flyttade till USA, där de också är begravda.
Nattmöten i bön
I samband med konferensen i Sacramento 2019 hade vi även en böneretreat med biskoparna och pastorerna från forna Sovjet ett par mil från Squaw Valley, där olympiska vinterspelen ordnades 1960. Där tillbringade vi ett par spännande dagar med både bibelundervisning, bön och samtal om mission och svåra teologiska frågor. Otroligt intressant att både se och höra hur bröderna från öst ser på politiska och andliga skeenden i vår tid. Hoppas kunna skriva mer om detta vid ett annat tillfälle.
Under bönenätter med både tungotal och profetior kände vi att Guds Ande var närvarande på ett alldeles speciellt sätt. Bön till klockan 3-4 på nätterna med både personlig förbön och profetiska tilltal är man inte riktigt van vid i normala fall. Detta gjorde att man liksom flyttades in i en tidsmaskin till Ivan Voronajevs och de tidiga pingstpionjärernas sekel i 1920- och 1930-talets Ryssland och Ukraina. Då sökte de kristna Guds ansikte – på riktigt!
Man fick en inre känsla av trosvisshet. Det kändes som om allt plötsligt blev möjligt och att Gud verkligen hör bön. Detta hände ungefär 100 år efter att Jesus och Den Helige Ande kom till det stora imperiet genom Gudsmän och –kvinnor, som gav sina liv helt och fullt i sin tjänst för Herren.
Rauli Lehtonen
Swedish
Lämna ett svar