Ryssland stängde strömmen till Georgien – vad hände?

Från början av 1990-talet till 2003 stängde Ryssland ofta av elektriciteten till Georgien i långa perioder. Jag var inbjuden 1997 till en missionskonferens och möten i Tbilisi, då storstaden bara hade strömförsörjning två timmar på morgnarna och ibland en timma på kvällen. Kreml försökte pressa Georgien att underordna sig imperiets gamla regelverk på det politiska området. Hur klarade sig församlingarna då? Har vi något att lära av de erfarenheter som de kristna fick vid den tiden i Kaukasien?

Det var en vinter, då temperaturen under några nätter kröp ned till nollstrecket enligt skalan, som tagits i bruk av Uppsalabon Anders Celsius redan på 1700-talet. På dagarna var det mestadels disigt med snöblandat regn och man fick orientera sig speciellt försiktigt om kvällarna för att undvika vattenpölarna – det fanns ju ingen gatubelysning till hands, ej heller mobiltelefoner med nödvändig ljuskälla. Den tiden skulle komma senare.

Redan första dagen fick jag en lärorik erfarenhet, som kanske kan komma oss till nytta, när kylan lägrar sig över våra vidder i Svedala. Det hade annonserats att jag på söndagen skulle tala på Pingstkyrkans gudstjänst i huvudstaden. Den hölls i ett kulturhus, som arkitekterna tecknat enligt socialrealismens storskaliga och något dystra principer. Det luktade urin vid ingången och trappstegen till aulan var så utnötta och ojämna att jag höll på att snubbla innan jag nådde fram till ”övre salen”.

Jag minns att jag tänkte på den amerikanska undersökningen, om att människans liv förlängs med en sekund för varje trappsteg man tar – statistiskt sett – och min fundering var att nu förlängs mitt liv med minst det dubbla antalet sekunder på grund av ansträngningen jag fick göra. Den kaukasiska gästvänligheten skingrade dock all min oro. Georgien är ju ett av de få länderna i världen, där man som utlänning kan känna sig som en monark. Väl emottagen och underhållen behöver man aldrig oroa sig för något.

Gudstjänster i mörka rum

Gudstjänstlokalen var belyst, då församlingen hade lyckats anskaffa en dieselgenerator, som försåg kyrkan med elektricitet. Även högtalaranläggningen fungerade därmed perfekt. Stämningen fördunklades emellertid av Leninporträttet på väggen, som ju tillhörde kulturhusets attiraljer. Därför kunde man inte bara flytta på det, ej heller sätta upp något provisoriskt kors bakom talarstolen, ungefär som en del kyrkor ännu har gjort i Sverige, ifall toleransen mot andra religioner inte tvingat dem att bära ut vår viktigaste kristna symbol.

Mitt under min predikan försvinner plötsligt ljuset. Under loppet av några sekunder ser jag ingen av de 700 mötesbesökarna. Inte heller ser jag min Bibel eller mitt utkast. Jag minns att jag blev fullständigt tagen på sängen och tänkte: Vilken tur att det var ”en gammal predikan” som jag hade memorerat väl och kunde till och med bibelverserna utantill. Men vad skulle jag göra nu? Vad händer med gudstjänsten, när jag inte ser auditoriet? Det var som en becksvart vägg hade sänkts ned framför mig och …

Inom loppet av några sekunder tänds emellertid ett stearinljus av någon på första raden. Sedan ett till, nästa och nästa. Snart ser jag ett hav av hundratals levande ljus framför mig och skuggor från förväntansfyllda ansikten syns bakom de fladdrande ljusstrålarna. Det stod utom allt tvivel att jag måste fortsätta – publiken såg på mig, som om ingenting hänt. Allt verkade helt naturligt. Det visade sig att alla alltid hade stearinljus och tändstickor i fickorna, som man bar på varthelst man gick under den ryska strömblockaden! Det var en del av vardagen, som man hade vant sig vid och detta för oss så onaturliga skulle våra syskon i Kaukasien leva med nästan dagligen i ungefär ett decennium.

Ljuset lyser upp mörkret

Det skulle visa sig under veckan att dessa stearinljus fanns nästan överallt, på de mest oväntade ställen: I människornas vardagsrum, i köken, i trappuppgångar, på toaletter. De lyste liksom upp den gråa, mörka vardagen. I brist på fungerande element kände man också hur stearinljusen strålade värme runtomkring sig och samtalen i de halvmörka rummen blev exotiska, ja … nästan lite romantiska. Plötsligt lyssnade man till varje detalj i dialogen, man granskade nyanserna, tonerna och pauserna i den annars nästan lite rutinartade samtalen.

Hade den ryske presidenten egentligen tänkt på att allt detta förde människorna mycket närmare varandra. Det skapades en aura av gemenskap och kärlek över gränser, som man tidigare inte hade kunnat korsa. Och tänk vad fint det var att ljuset lyste upp och visade vägen och att vi som kristna kunde ställa det på ljushållaren, så att de som vandrar i mörkret kunde se ett ljus. Det var liksom jul hela tiden, med Jesus i centrum – en stad högt uppe på berget.

När jag skulle lägga mig första kvällen var det plus sex grader Celsius – inomhus! Ovanpå pyjamasen klädde jag på långkalsongerna och polotröjan, jeansen och den stickade ylletröjan i ett tredje lager. Sedan filten på och täcket … Det var inga som helst problem! Jag sov bättre än vad jag någonsin hade kunnat föreställa mig. På morgonen skulle jag gå upp exakt klockan åtta för då fanns det ström och familjen Mamulashvili hade kokat varmt vatten åt mig, så att jag kunde tvätta håret och vara fin, när jag skulle åka till missionsskolan. Där skulle jag föreläsa för eleverna från Kaukasusbergen, Baku, Jerevan, Leninakan, Batumi, Kuatisi och Kaspii …

Under den första lektionen såg jag att flera elever hade ljusen med sig, ifall det skulle hända något oväntat. Skolans generator fungerade dock felfritt. Det enda problemet var att många var påklädda med ytterkläder för att inte bli förkylda. I slutet av skoldagen skrattade vi åt att den tärande kylan och strömlöshetens primitivitet hade blivit ett riktigt universitet för oss. Det blev liksom en lärdom inför de krävande missionsresorna till Sibirien, där ju kylan ibland skulle krypa ned till minus 20 grader på gudstjänsterna i de ryska bönehusen.

Då tänkte vi att det var så fint och rart med strömlösheten. Vi kom närmare varandra. Vi lyssnade mer intensivt och inte behövde man sitta vid datorn och surfa på kvällarna ut i ända. Man kunde tända det där ljuset i mörkret, be en bön och läsa ur de heliga skrifterna innan kylan tvingade ned en under täcket.

Då blev man upprymd av ro och glädje och ljuset från Kristus fyllde ens inre. Det blev som den där omtalade staden uppe på berget. Den lyste upp hela omgivningen och visade vägen till frid med Gud och det eviga livet blev plötsligt mycket mer gripbart. Vi får inte glömma att ju mörkare det är, desto tydligare syns (stjärn)himlen!

Rauli Lehtonen