Tror rysk-ortodoxa kyrkans ledare på Jesus?

För en tid sedan genomlevde jag några av mina mest spännande ögonblick i Tirana, Albanien. Tillsammans med en av biskoparna för Pingstunionen i Ryssland hade vi kommit till en konsultation som ordnades av Global Christian Forum för att bistå förföljda kristna.

Redan den första morgonen vaknade vi på hotellets åttonde våning till en jordbävning. Först förstod vi inte varför hela rummet gungade fram och tillbaka. När jag oroligt skyndade mig att titta ut genom fönstret, såg jag människor springa för sina liv längsmed gatorna för att komma i säkerhet. Vi stod nästan förlamade tills situationen lugnade ner sig. Det kom inga fler nya skakningar – tack och lov.

Kort efter vårt plötsliga uppvaknande började vi reflektera över ”konturerna”, som jordbävningen gav för vår konferens i Tirana. Vi var inbjudna att representera både pingstförsamlingar och missionsorganisationer, som hjälpte diskriminerade och förföljda kristna runt om i världen. Omkring 150 ledare för olika samfund och missionsorganisationer, katoliker, ortodoxer, evangeliskt kristna och pingstvänner från 67 olika länder hade kommit samman. Bara det kändes som en ”jordbävning” i sig. Ledare för dessa kyrkor hade nämligen aldrig tidigare samlats för att diskutera och be för kristna som lider för sin tro. Så händelsen var historisk inte bara för oss personligen.

När vi tittade på deltagarlistan med de olika ledarna och biskoparna, förstod vi att representanten för den rysk-ortodoxa kyrkan var ärkeprästen Mikhail Goudnjajev. Han är också medlem i styrgruppen för Kyrkornas världsråd.

Då jag märkte att han var ensam vid middagsbordet den första kvällen, bad jag att få sitta bredvid honom. Jag presenterade mig själv och berättade sedan lite humoristiskt att jag är släkt med ledaren för den rysk-ortodoxa kyrkan, patriark Kirill! Jag märkte att han blev förvånad och började lyssna noggrannare på vad jag hade att säga. Jag berättade att mina förfäder var migranter från området i Ryssland, där floden Volga gör en krök österut – territoriet för nuvarande Mordviniens autonoma republik. De hade först emigrerat till delarna av nuvarande Baltikum, Estland och senare till Finland, någon gång under åren efter Kristi födelse – och patriark Kirill är ju mordvin till sin härkomst. Det var min poäng – visserligen en avlägsen släkting, men ändå.

Efter att ärkeprästen Mihail hade lyssnat på min berättelse, satt han tyst, tog en kort konstpaus och överraskade mig sedan fullständigt: ”Också jag är släkt med patriarken Kirill. Han är min farbror och även jag är mordvin! Hans far och min farfar fick lida för sin tro skull och de satt i fängelse under sovjettiden.” Här fanns alltså ett ömsesidigt förtroende mellan mig och Goudnjajev – vi var ju av samma släkt han och jag. Vi hade samma historiska bakgrund, samma härstamning och … samma Fader i himlen.

Tror ärkeprästen på Jesus?

Jag vet inte varför, men när jag granskade ögonen på Mikhail Goudnjajev och såg hans handrörelser och ödmjuka inställning till sin omgivning, då kom jag att tänka på flera andra så kallade ”gudsmän.” De hade genom sitt exempel varit så annorlunda och till och med ibland försökt få mig att tvivla på Jesu Kristi existens. Jag tänkte på alla dem som hade ifrågasatt Bibelns evigt bestående sanningar. Jag blev även påmind om prästerna i vårt eget land, som burit ut korsen ur sina kyrkor, eller som hade tagit avstånd från flera av sanningarna i Guds Ord: Om äktenskapet, Jesu uppståndelse eller Hans andra tillkommelse. Hur var det med min vän, som jag nu samtalade med? Trodde ärkeprästen Mikhail på Jesus?

När jag funderade på frågan, insåg jag att det inte var speciellt lämpligt att ställa den frågan i just den här situationen – vi var ju trots allt släktingar och barn till samme Far. Ännu mer omtumlad blev jag, när nästa fråga dök upp i mitt innersta: Tror jag själv på Jesus – och om jag gör det – hur mycket litar jag egentligen på Honom? Tror jag på Honom, så att jag är redo att ge mitt liv för de kristnas skull som stått i centrum för vår konsultation. Är jag beredd att ge mitt allt för dem som förföljs och lider för Kristi namns skull i vår värld idag?

”Genom att han gav sitt liv för oss har vi lärt känna kärleken. Så är också vi skyldiga att ge vårt liv för våra bröder.” (1 Joh.3:16). Är jag redo att göra detta? Älskar jag Jesus så mycket? Denna fråga blev för mig den största ”jordbävningen” på Tiranakonferensen, som förde mig lite närmare Jesus. Hur är det med dig? Är du redo att ge ditt liv för dina systrars och bröders skull?

Rauli Lehtonen

Översättning: Georg Ahonen