Ukrainska kristna har deporterats österut

För ett par veckor sedan kom ryska soldater till pastorn i Mariupols evangeliska församling. I samband med husrannsakan hittades ett diplom från ett teologiskt seminarium. Pastorn fick några minuter på sig att packa sina tillhörigheter. Han och många andra deporterades till det ockuperade Donbassområdet. Jag har undrat vad de tog med sig innan de deporterades?

För drygt 20 år sedan besökte jag Pingstkyrkan i Mariupol. Det var en vardagskväll, då jag kunde utmana församlingen att satsa på arbetet bland onådda folkgrupper. Vi var några av de första utlänningarna som besökte deras kyrka efter Sovjetunionens upplösning. Det var nästan lika många åhörare på mötet som en vanlig söndag. I Ukraina tror man nämligen att Gud alltid är närvarande – alla dagar i veckan.

Jag berättade om ett folk i Sibirien som var tvungna att lämna sin hemtrakt, därför att skapandet av en konstgjord sjö – Krasnojarks hav – planerades över deras by. Hela folket drevs österut från sina hem, så att vattenmassorna som strömmade över deras hus och trädgårdar inte skulle dränka dem, när vattnet leddes till Divnogorsks vattenkraftverk. Bilden av detta megawattverk finns fortfarande på den ryska 10-rubelsedeln.

Ingen av oss hade då kunnat föreställa sig att drygt 20 år senare skulle nästan alla byggnader i Mariupol förstöras – inte på grund av vatten, utan genom bomber och missiler, när kriget kom för att ”stjäla, döda och förstöra”. Hela staden blev belägrad. Det rådde brist på vatten och mat.  Ryska soldater gick från hus till hus och letade efter bevis i människors skrivbordslådor. Just det – biblar, diplom och eventuella andra kopplingar till evangeliska församlingar. Det var nödvändigt att ta reda på vilka som var folkets fiender.

På samma sätt som den sista kamassen – Klavdia Plotnikova – fick lämna sin by, när man började bygga ut Krasnojarsk hav, så fick pastorn i Mariupol och fyra medlemmar av pingstförsamlingen i Cherson lämna sin stad. De kidnappades i slutet av mars och tvingades då lämna sina hem. Det var vid tiden för den ryske presidentens speciell militärtekniska operation i Svarta havsområdet, då de så lallade ”fredsbevarande styrkorna” anlände .

Människor leddes från Mariupol längsmed humanitära korridorer direkt till fiendens områden – österut. Tusentals oskyldiga tvingades vidare till Ryssland, till Ural … Sibirien. Det var ökända områden, där människor skulle isoleras, göras otillgängliga – helst glömmas bort och bli onådda för omvärlden – även för kristna i väst.

När jag skriver dessa rätt sorgliga rader frågar jag försiktigt i mitt sinne vad de kristna tog med sig innan de deporterades från Ukraina och fördes iväg mot okända mål? Vad tog de hundratusentals medborgarna från de Baltiska staterna med sig på resan, när man knackade på deras dörrar i slutet av det förra kriget på 1940-talet. Då kunde vänliga soldater ge dem 30 minuter av dyrbar tid, så att de kunde göra sig redo. Det sista många kristna gjorde vid porten därhemma, var att böja knä och bedja om Herrens ledning och beskydd.

Den långa resan i boskapsvagnar, som luktade avföring, började vid den lokala järnvägsstationen. När tåget stannade efter fem dagar och folk föstes ut på tundran, då förstod man bättre vad som borde ha ingått i bagaget. Många dog av kyla och svält – andra, enskilda hjältar, överlevde och kunde därför berätta om sitt öde för oss.

Den utmanande tanken kommer oundvikligen till mig – ursäkta min fråga – jag menar inget illa med den: Vad skulle du ta med dig, om soldater kom hem till ditt hem och gav dig 30 minuter att packa dina väskor – före den långa resan på tusentals km – österut? Du har väl inte samlat skatter där ”tjuvar bryter sig in och stjäl och där rost och mal förstör?” Det blir svårt att få med sig allt det där härifrån …, när du en dag flyttar till evigheten (Matt. 6: 19-24.)

Rauli Lehtonen

Översättning Georg Ahonen