När jag började studera ryska på gymnasiet i Sverige fick jag en judisk lärare, som hade sina rötter i staden Pinsk. Det jag fortfarande minns var hur han på en av de första lektionerna lärde oss ordet bulba, som betyder potatis på vitryska. Senare undervisade han oss om att Vitryssland var potatisens förlovade land och att det fanns hundratalet olika sätt att tillreda mat från ”bulban”, vilken utgör huvudingrediensen i nationalrätterna.
Trots att vitryskans gastronomiska specialiteter egentligen inte tillhörde skolans läroplan, så minns jag fortfarande detta väldigt väl. Kanske för att min lärare från Sovjetunionen var en av de bästa som jag haft under mitt nästan 20-åriga skolliv. Det känns fortfarande som igår, när han kom längsmed korridoren i sina bågformade runda glasögon och lärde oss ordet för nyckel – kljutj – innan han låste upp dörren för oss till klassrummet.
Efter den där augustidagen för exakt 50 år sedan har vitryssarna följt mig på mina resor till olika delar av Europa och Asien. De verkar finnas överallt och ibland undrar jag hur det kan räcka av dem till världens mest bortglömda avkrokar. De ordentliga, välstrukturerade, flitiga slaverna har under årens lopp dykt upp i de mest överraskande sammanhang och många av dem har blivit till föredömen för människor som sökt frid med Gud.
När jag medverkade på Vitryska Pingstunionens årskongress för några år sedan, blev jag överväldigad av brödraskapets välorganiserade verksamhet. Med en rörelse på 54 000 vuxna, ungdomar och barn i cirka 500 församlingar, så utgör man en av de procentuellt största rörelserna i forna Sovjetunionen. I barn- och ungdomsarbetet har man över 1300 lärare och 15 000 barn i en framgångsrik verksamhet, där man också började ge ut barntidningen Radost på initiativ från dåvarande Slaviska Missionen. Den distribuerades i nästan hela det forna Sovjetunionen.
Målmedvetenheten att även sprida evangeliet över gränserna från ”Bulbans land”, har lett missionärers vägar till länder som Belgien, Kina, Indien, Norge, Portugal, Montenegro, Burkina Faso, Ryssland och U.S.A. bara för att ta några exempel. Frågan är egentligen hur många samfund och rörelser i öst idag procentuellt har lika många medlemmar, vilka aktivt arbetar med plantering av nya församlingar som den vitryska.
Kända vitryssar från historien
Ett av de kanske mest intressanta städerna i Vitryssland är staden Pinsk. Men hur många känner till staden med sina drygt 130 000 invånare? Ändå finns det kanske ingen stad i just den här delen av världen som har fött så många kända judiska personer. Pinsk har varit hemstad för Chaim Weissmann, Israels första president. I samma stad levde också den mytomspunne israeliska premiärministern Golda Meir. Nästan hela Israels första regering kom från Pinsk, dock inte Menachem Begin, som föddes i Brest, 12 mil från Pinsk. Den f d presidenten Ezer Weissman härstammar emellertid från Pinsk, liksom förfäder till flera av de ministrar som idag sitter i den israeliska regeringen.
Till den långa listan av kända vitryssar kan naturligtvis läggas namn som politikerna Aleksandr Lukasjenko, Sviatlana Tsikhanouskaja och Andrej Gromyko (som enligt en av partisekreterarna för kommunistpartiet – jag skall inte säga vem – sades vara så lojal med partiet, att om han hade bett Gromyko sätta sig på en iskub med bar rumpa, så skulle han ha gjort det!), konstnären Marc Chagal, gymnasten Olga Korbut, Arsenals fotbollspelare Alexander Chleb, tennispelaren Maksim Mirnyj, författarna Vassilij Bykov och Svetlana Aleksijevitj, samt artisten Alexander Rybak, som sjöng in Norge i alla européers hjärtan den 16-17 maj år 2009 under Eurovisions schlagerfestival. Men det är inte de som satt de djupaste intrycken i mitt liv …
Kanske är det ändå kärnkraftsolyckan i Tjernobyl, vars föroreningar spreds över det vitryska territoriet, som mest skakat om mitt vitryska hjärta. Jag tänker på de bevakade vägspärrarna i södra Belarus ett par kilometer från Chojniki, där det står ”radioaktivt område, förbjuden infart”, förbjudet att gå och åka in … Ändå finns det människor som frivilligt trotsat alla vägspärrar och radioaktiva faror genom att flytta in i området. Tiotals, kanske hundratals människor bor nu i den förbjudna zonen då man i brist på alternativ valt att leva sitt livs sista år i sina ursprungliga hemtrakter, men bland vargar och vildsvin, samt med risk för att få strålningsskador som leder till cancer och anemi.
Förlåt min hypotetiska fråga, men … vem skall gå in i dödens zon och förkunna evangelium för dem som valt att dö? Vem skall berätta om Kristus för de onådda folkgrupperna, som inte vet om att Jesus har gett sitt liv för att inge hopp och förmedla frid med Gud? Vem skall gå in i de av omoral och synd förorenade områdena?
Drömmen om Sibirien
Under hela min uppväxt närde jag en hemlig dröm, som jag inte vågade berätta om för någon. Det var att få se Bajkalsjön någon gång under mitt liv. Jag kan villigt erkänna att jag skämdes lite för att berätta om detta för mina vänner – det var liksom inte läge för att berätta om sin önskan att få åka till Sibirien, när man hade vänner vars far- och morföräldrar hade deporterats till fångläger och 50-60 graders kyla. Det var långt bort i öst som deras vandringsstav lagts vid vägrenen. På tundran påminde de vindpinade korsen om att deras väg slutat i förtid.
Jag visste dock att det fanns ett annat Sibirien: 460 växtslag, vilka inte existerade någon annanstans i hela världen, över 760 fisk-, insekts- och djurarter som bara existerar i Bajkalområdet, samt 17 procent av hela världens sötvatten i den väldiga reservoaren med 1700 meters djup.
När jag kom till tro fick jag höra att det fanns en folkgrupp som levde runt sjön, som hette burjaterna – de hade aldrig hört talas om Jesus – då upprymdes mitt innersta av glädje och salighet. Tänk om jag kunde få göra något för dem. Tänk om jag bara kunde göra Kristus känd.
När jag sedan 20 år senare landade en kylig morgon på flygplatsen i Burjatiens huvudstad Ulan-Ude stod en grupp vitryska missionärer och väntade på mig vid terminalen klockan 6 på morgonen: Ivan Marchuk, Sergej Ustjuzjanin, Tatjana Protsenko, Michail Koval, Svetlana Gribko. Den helige Ande hade kallat dem till sin tjänst. De hade gripits av viljan att få förkunna ”budskapet om riket” för alla folk, innan Jesus Kristus skulle komma tillbaka. Under denna en av mina första veckor i Sibirien lärde jag mig att förstå att dessa vitryssar hade fått vara med och förändra ödet och historien för en hel folkgrupp – det tibetanbuddistiska folket burjaterna.
Senare skulle jag komma att möta flera missionärer från Vitryssland: i Shanghaj, Bryssel, Moskva, Tasjkent, Tbilisi, Haiti, Kotor, Vestby, Vladikavkaz, Philadelphia …
Vitryssland = Betlehem
Det var först då jag förstod att Vitryssland egentligen inte bara var bulbans utlovade land utan ett Betlehem – ett hus för bröd! På hebreiska betyder ordet ”beet” hus och ”chlem” bröd. Under sovjetperioden distribuerade många missionsorganisationer en stor del av biblarna och Nya testamentena från väst via Polen in i Vitryssland. Därifrån transporterades de sedan vidare till olika delar av Sovjetunionen. Vitryssland blev då ett brödförråd för hela imperiet – ett Betlehem.
Tyvärr undervisar oss historien om att vi inte lär oss något av historien! Men tänk om det som skedde under sovjetperioden kan ske igen. Tänk om alla de helöverlåtna kristna arbetarna från Minsk, Brest, Baranovitji, Vitebsk och Pinsk kan bli till nycklar för brödförrådet. Tänk om de kan inspirera oss till att gå in i andligt förorenade zoner och områden med människor som tappat hoppet och bara väntar på sin död.
Låt oss göra Kristus känt för alla folk, även för folkgrupperna på Balkan, i Centralasien, Kaukasien, Sibirien och Volgaområdet. Låt oss göra det tillsammans med vitryssarna, då kommer missionsuppdraget snart att var slutfört. Och då spelar det egentligen inte någon roll vem som har fått mest röster i presidentvalet i Belarus, eller Förenta staterna av Amerika. Så tolkar jag i alla fall händelserna i min lilla värld.
Rauli Lehtonen
Leif Walmann
Fantastisk, Rauli! Selv om endel av dette er kjent for meg fra tidligere. Jeg har jo lest bøker du har skrevet.
Hilsen Leif.
Hans Lindstrand
Härlig blogg att följa! Jag minns hur skratten ekade i Springfield när jag sa ”Bulba”. Från Vitryssland kommer många framstående statsmän. Märkligt att en plats kan få så stor betydelse.
Sen ser jag den läckra bilden från Bajkal. Minns fortfarande ögonblicket!
Sven Johansson
Vitryssland, en vit fläck på kartan för många, men den här bloggen talar om liv och framåtanda. Många viktiga israeliska ledares startplats. En överraskande stor kyrka i Minsk. Tack för infon.
Sven
Curt L. Gustafsson
Tack, Rauli, mycket intressant!. Minns när jag stod i Baikal upp till knäna — iskallt! Hade stannit till i Irkutsk under en resa från Khabarovsk till Moskva via transibiriska järnvägen. Stannade också till i Novosibirsk, men bara för att ringa från järnvägsstationen till en Pastor jag mötte i Manilla vid Lausanne mötet år 1989. Yakutsk stod också på besökslistan den gången.
Jag brukar säga såhär: I did not leave my heart in San Fransisco (you know the song) but I definitely left it in the USSR.
By the way, do you have a personal email address you can send me? gustafsson@ibtnet.org.
Daniel Athley
En helt underbart inlägg om Vitryssland! Blir alldeles varm i hjärtat. Verkligen viktigt nu att be för landet, som står på randen till inbördeskrig.
Rigmor Margrethe Johnsen
Hei Rauli og Belarus venner!
Vi ber for Belarus ! Ett nettverk av forbedere er allerede i gang.
Gud velsigne dette landet, med så mange overgitte troende mennesker!
Takk for det du skriver om dette landet nå, Rauli. Så fint, så viktig.
Rigmor M. Johnsen
Patrick Ölund
Tack Rauli
Vilken underbar utläggning, inte bara om Belarus och dess historiska händelser utan om en missionshistoria som Belarus skrivit.
Vi tror och ber att de ska få motivera deras slaviska släktingar till att gå med evangelium till de onådda folken.
Hans+Carlsson
Tack Rauli för ett återigen mycket intressant information om Belarus:
Fantastisk bild från Bajkalsjöns strand!
Guds Välsignelse till och över Dig!!
patrik grahn
Bra info om Belarus och mycket överraskande har man viss religionsfrihet i Belarus där olika religioner tillåts att utövas där ,och bra info om Belarus i denna blogg man tar upp om folket och olika traditioner i Belarus,och att til och med Belarusiska organisationer är mycket tacksam för all hjälp från Sverige man får.