Svårigheterna i Ryssland inspirerar till mission – kontakterna med väst viktiga

Den så kallade Jarovajalagen, som stiftades mot terrorism och mission, har väckt mycket debatt i Ryssland. Pastorer och missionärer, som verkade i landet, ville i början inte tro att lagen skulle försvåra den framtida verksamheten. Mediafolk utanför Ryssland verkar dock ha varit mer kritiska. Kanske för att deras artiklar och uttalanden inte förorsakar problem för dem på samma sätt som för kristna i Ryssland.

Det är troligt att landets aktiva pastorer hade hamnat i svårigheter, om de kritiserat den nya lagen. Utländska missionärer hade troligen inte kunnat förlänga sina visum, eller i värsta fall blivit deporterade från Ryssland. Jag känner dock till fler än tio fall, där icke-ryska medborgare tvingats lämna landet, då de inte följt det nya regelverket.

Därför är det logiskt, att de kyrkliga ledarna och missionärerna, som får sina tillstånd och visum påskrivna av myndigheter, ”följer partilinjen” genom att ”sitta stilla i båten”. Troligen är detta också den egentliga orsaken till att kritiken från dessa personer har lyst med sin frånvaro på senare tid – speciellt i tidningar och elektronisk media i Ryssland. Dessutom har Coronavirusets framfart i landet riktat uppmärksamheten på helt nya problem.

Många experter drog dock en klok slutsats, när de efter antagandet av Jarovajalagen menade att det behövs minst ett par år innan man i detalj kan analysera följderna av den. Då trodde man sig kunna se, på vilket sätt myndigheterna konkret kommer att anpassa regelverket till kyrkornas och missionärernas vardag. Nu har utvärderingens tid kommit.  Frågan är hur religionsfriheten ser ut i Ryssland efter att den nya antiterrorlagen och lagen om mission trätt i kraft på riktigt.

Jag har fått träffa många ledare för kyrkor, församlingar och nätverk, samt missionärer som arbetar i landet. Deras budskap är att förhållandena för missionsarbetet har försämrats. Sedan 2017 har över 200 rättegångar mot evangeliskt kristna kommit till min kännedom. Då har de anklagats för brott mot den så kallade Jarovajalagen. De har hamnat i konflikt med den för att de ”bedrivit missionsverksamhet” och vittnat om sin tro på Jesus Kristus.

Några har till och med dömts för att de har distribuerat eller skänkt biblar till folk på gatan. Detta trots att Ryssland inkluderas i skaran av kristna stater. Flera tiotal av de anklagade har dock vunnit rättegångar och därmed förklarats oskyldiga. De flesta av de rättegångarna har emellertid lett till böter. Det vanligaste beloppet har varit en summa motsvarande 100–500 Euro för privatpersoner. Har man däremot lyckas koppla fallet till en lokal församling, så har böterna blivit högre.

Pastorer och ledare har kallats till förhör, datorer har konfiskerats från kyrkliga lokaler och rättegångar förbereds även mot pingstförsamlingar, som man menar har brutit mot så kallade brandföreskrifter. Detta är ett sätt som myndigheterna ofta använder, då man vill stänga butiker, kyrkor, samlingslokaler med mera, där man bedriver icke-önskvärd verksamhet. 

En av ledarna för Pingstunionen menar dock att kyrkorna på senare tid ändå intensifierat sitt missionsarbete och även gjort insatser för att bistå patienter som insjuknat av Coronaviruset.

– Många ger till känna sin kallelse för mission. De vill att gudsriket skall utbredas och nå ännu fler. Hundratals missionärer arbetar idag bland onådda folkgrupper. Fler kommer till tro genom rehabilitering av drogberoende än kanske någonsin tidigare. Det är väckelse i Ryssland.

– Jarovajalagen har låtit oss förstå att tiden är begränsad. Därför är vår iver större än kanske någonsin tidigare. Vi vill predika frälsningsbudskapet, när vi ännu har tid, innan det blir natt och ingen kan verka, berättar en pastor från Baptistunionen.

De senaste uppgifterna om församlingstillväxt i Ryssland bekräftar ivern att missionera. Enbart inom den Allkristna unionen och Pingströrelsen finns idag sammanlagt över 4 000 församlingar och grupper. För sex år sedan var deras antal cirka 2 500. Den största tillväxten finner vi i Sibirien och Fjärran Östern, där antalet evangeliskt kristna nu troligen överstiger ortodoxernas nominella antal. 

Uppgifterna om nya växande församlingar bekräftar behovet av att bygga kontakter mellan församlingar i Ryssland och de nordiska länderna. Det behövs relationer mellan kyrkor, vilka har erfarenhet av mission och församlingar, som står på en stabil biblisk grund. Behovet minskar inte heller av att diskrimineringen mot evangeliskt kristna tilltar och förföljelsen, som fanns på sovjettiden nu sakta verkar komma tillbaka. Förbön behövs mer än kanske någonsin tidigare.

När de kristna är beredda att betala ett pris för sin tro, då sprids väckelsen och evangeliet om Jesus Kristus till nya målgrupper! Då behövs kanske ett nytt bönekorståg likt den som lanserades av broder Hans Myrvold redan på 1970-talet. Engagemanget före glasnost banade väg för en väckelse som Ryssland aldrig upplevt tidigare. Tänk om den kan upplevas igen på 2020-talet, som står inför dörren med helt nya utmaningar och möjligheter.

Rauli Lehtonen