På väg till Alaska

Just nu sitter jag på flygplatsen i Köpenhamn och skriver mitt livs första blogg – det känns väldigt spännande. Framöver försöker jag blogga ungefär en gång i månaden. Senast den tjugonde varje månad vill jag plocka ihop lite spridda skärvor från mitt liv. Om jag är på längre resor kan det emellertid lätt bli långtråkigt, så då blir det säkert oftare. Då tänker jag sätta mig och skriva ihop lite ocensurerad spontan text, som inte ens min fru får se i förväg. Du får vara med och se, läsa, och till och med lyssna någon gång. Luktsinnets upplevelser kan jag dock inte garantera innan den digitala tekniken nått önskad nivå. Jag försöker sedan hålla månadsrytmen, till dess att jag flyttat till de sälla jaktmarkerna i himlen. Välkommen att följa med!

Många gånger har jag undrat över, hur det skulle kännas att få resa till Alaska. Alltid när jag har tänkt på de landområdet som ryssarna sålde till Amerika, har jag drömt om att få komma dit, när det är som kallast och snövallarna står meterhöga. För att jag skulle bli riktigt nöjd, skulle förutsättningarna behöva vara som jag en gång fick uppleva i den lilla sibiriska byn Turuchansk, där Josef Stalin tillbringade en svår tid i förvisning redan före den ryska revolutionen.

I Turuchansk slog jag mitt köldrekord. Termometrarna på de sibiriska korsvirkeshusens väggar visade -57 grader. Fåglarna dog i massor, bilmotorerna ville inte fungera och smågrabbarna klättrade upp på hustaken för att ”pinka”. De långa strålarna stelnade till tunna gulaktiga istappar innan de nådde marken. Staketliknande konstverk bröt vackert mot den kritvita snön och förbipasserande kunde förundras hur vätskan fick fast form snabbare än den mest kreativa hade kunnat ana i sin vildaste fantasi.

Dagen innan jag åkte till Förenta Staterna, märkte jag att väderprognoserna lovade temperaturer under min mötesresa, vilka skulle hamna i spannet 5-10 plusgrader. Jag blev väldigt besviken och började grunna på hur jag skulle kunna höja nivån på utmaningarna under den två veckor långa resan, om nu snödrivorna och kölden skulle lysa med sin frånvaro.

Då beslutade jag mig för att göra resan – som förresten avslutas i Kanadas delstat Albertas, där Världspingstkonferensen kommer att ordnas – med enbart handbagage! Då behöver jag inte fundera på vilka kläder jag skall välja till olika tillställningar och biljetterna blir billigare. Mina händer som slitits ut av allt bärande, skulle inte heller behöva ansträngas, när nu hjulen på min gamla resväska börjar slitas ut.

Därför ringde jag Kari och Anita Ängeslevä i Borås och frågade om de kunde ta hand om en del av mitt bagage till dess att jag återvänder till Höstkonferensen i Gräfsnäs i början av September (31/8-1/9 och 2019). Det visade sig att gudsmän och –kvinnor alltid är redo för tjänst. En stilren, vitmålad Toyota transporterade sedan min gula pandaslips, jeansen, de svarta söndagsskorna och min finska Bibel till vila i stället för ett harvande i mörka resväskor. Hoppas nu att jag får tillbaka dem om två veckor.

Under resan till Alaska har jag missionsmöten på följande platser: Wasilla 20/8, Anchorage 21/8, Landrover från Alaska 22/8, Fairbanks 23/8, Delta 24-25/8, då vi har en stor missionskonferens och gudstjänster. På resan kommer jag vid sidan av urinvånare även att träffa finnar, ester, ryssar och ukrainare.

Jag tycker alla de här orterna låter lika exotiska som Soppero, Jokkmokk, Pello, Pajala, Gällivare, Torneå, Kemi och värför inte även som Irkutsk, Novosibirsk, Ulan-Ude, Vladivostok, Sulomaj eller Nejungri. I flera av de här städerna har jag träffat många onådda folkgrupper, urinvånare och renskötare. Det känns verkligen fantastiskt att man tidigare har fått förkunna evangelium för Vilda österns indianer. Nu har Västerns och urinvånarnas tid i Alaska stundat. Även de vill komma till himlen!

Rauli Lehtonen – i väntan på planet i Köpenhamn