Kyrkor förmedlar en stor del av biståndet till de mest utsatta, när skattemedel kanaliseras till människor i nöd. Resurser sänds till fjärran länder och folk, som vi inte haft någon relation till. Det kan vara individer som vi inte ens sett på bild, eller läst om. Samtidigt glömmer vi vårt eget land, våra släktfolk, vårt Europa, samt nära och kära. Familjen och släkten var viktig för Jesus. Borde vi prioritera om och offra mer till dessa våra minsta?
Just nu tänker jag på gammalsvenskbyborna i Ukraina och deras kyrka, som träffades av en rysk drönare den 1 juli. Helgedomen blev klar redan 1787 efter att svenskarna hade emigrerat ditt från nuvarande Dagö i Estland. Innan kriget började i Ukraina bodde närmare 3000 i byn med svenska rötter. Idag är det bara ett 50-tal personer kvar. Vem bryr sig om dem? Har vi något ansvar för släktfolk i nöd? Tänk om de behövde höra budskapet om uppståndelsen.
När jag tänker på Rysslands finsk-ugriska folk, etniska grupper i Kaukasien, folken på Balkan och Sveriges invandrargrupper, då smyger sig frågan: Vart tog missionsutmaningen för de onådda folken vägen? Hinner vi nå dem innan det blir för sent? Kan vi vidga gudsrikets gränser, eller är de bara andliga ”Friggebodar”, som gäller? Skulle man inte kunna få tillstånd att bygga lite större hem för de andligt vilsna fåren i vår närhet – för de onådda invandrargrupperna här hemma? Människor i vår närhet behöver få frid med Gud.
Församlingens uppgift är att sprida budskapet om vägen till evigt liv. Även om vi är eniga om målet för vårt arbete, så kan det finnas delade meningar om betoning och nyanser. Borde missionsarbetet bland onådda prioriteras, eller ska vi rikta fokus på inre mission, eller borde stödet till förföljda kristna vara det viktigaste för oss?
Jesus började med den egna familjen
Det är intressant att fundera kring Jesu hemlighetsfulla uppenbarelse för Emmaus-vandrarna. Kyrkofader Eusebios berättar i en av sina skrifter, att männen var Kleopas – bror till jungfru Marias make, Josef – samt Simon, hans son. De var alltså Jesu farbror och kusin som hade gått den 11 kilometer långa vägen från Jerusalem till Emmaus. Kristus prioriterade sin närmaste familjekrets efter Golgata!
1. Kor. 15:7 förmedlar även aspekten på, hur Jesus visade sig för sin bror Jakob innan han gick till apostlarna. Kan Jesu släktingar ha varit speciellt viktiga för honom, eftersom Han ville sprida vetskapen om sin uppståndelse först till dem?
Om vi vidgar perspektiven, så står Sverige vid randen till ett avkristnande: Traditioner och tro tangerar nästan ockultism och hedendom, samtidigt som nya religioner vinner mark i våra egna kvarter. Bland den största invandrargruppen, finnarna, har andelen finskspråkiga medlemmar i evangelikala kyrkor sjunkit till 0,15%. För de arabisktalande är andelen inte ens hälften så stor.
En del har blivit så vilsna i sitt kristenliv att de till och med missar att det var Gud som skapade människan – till man och kvinna skapade Han dem. Andra har bara diffusa minnen kvar av sina löften från trolovningar och bröllop. De strider visserligen för kvinnans rättigheter – vilket är bra – men man glömmer att barn inte får offras på ”Moloks altare”.
Det är inte bara folk i Ryssland, Ungern, Kina som förblindas vid sina irrfärder i de massmediala åsiktskorridorerna. Sakta, sakta glider även vi in i en miljö med yttre tryck som förlamar, ungefär som historikerna tecknar epoken för oss från 1930-talets nationalistiska tidevarv. Politiskt korrekta vill idag stämpla oliktänkande och isolera kristna från samhället, där det bara får finnas en normlös sanning. Det är den som skambelägger tron på Jesus. Den stämplar bibeltroende, trots ”människornas lika värde”. Därför borde vi fokusera mer på vårt eget land, vårt Europa och de minst nådda, som lever nära oss. Det är riktig mission. Det är ingen perifer verksamhet, som man bara kan välja bort – ungefär som ett tillvalsämne i skolan.
Rauli Lehtonen
Swedish
Lars-Gunnar Olsson
Tack Rauli!
Den andliga vilsenheten märks i en växande psykisk ohälsa i alla åldrar.
Och vi kristna är heller inte rustade att adressera detta.
Pengar är inte problemet i Sverige eller Europa. Det är den bristande nöden!
Raimo Itkonen
I dagens läge finns i det bojkottade Ryssland flera isolerade mindre folkgrupper, som inte är ryska slaver, men ändå har de fått genomgå samma ateistiska hjärntvätt som alla andra medborgare i Ryssland.
Det var ett tag efter Sovjets fall friare förhållanden för Kristendomen, men nu är det igen svårt för andra kristna än ryskortodoxa troende, som anses vara traditionellt ryska och nationalister. Andra kristna, liksom väckelserörelser anses vara västerländska propaganda rörelser.
Våra mindre eller mer isolerade fjärran släktningar kan vara ateister, ortodoxa, gammalkristna eller t.o.m. tro på naturandar och -krafter.
Dessa människor behöver veta om Frälsaren Jesus Kristus, som vår Himmelska Fader har skickat oss som våra synders försonare och våra livs Goda Herde. I honom har vi nytt liv som Guds barn, fria från de jordliga fängslande bojor.
Satellitkanaler och digital media kan säkert hjälpa i denna sak, samt lokala troende i de ”bortglömda” folkgrupper med vårt aktiva stöd.
Vesa Kultalahti
Tack Rauli av denna infon må det vara en tankeställare åt många som läser detta .Du har så rätt🙏
Sven Johansson
Ja, detta är verkligen en tankeställare för oss som enskilda individer och för kyrkan
Sigvard Svärd
Broder Rauli, för att ha närheten och öppenheten till mina närmast (familjen) levande, har jag sedan 1971 hållit bön som äldste och pastor – att Gud skulle hjälpa mig så att inte mitt engagemang (pastoralt och missionellt) – skadade det. Men ett antal har jag ändå fått varit med och leda till tro på Jesus som Frälsaren. Tyvärr är det ju flera unga med gudskallelse som slutar efter några få år. De känner sig slitna och frustrerade. Hur går dina tankar och böner kring detta?
Rauli Lehtonen
Bäste Sigvard – jag tror att vi alla brottas med utmaningen att kunna fördela vår tid på ett riktigt sätt mellan familjen, släktingarna och den egna församlingen. Speciellt svårt har det varit för mig under åren, som jag arbetat som pastor och missionär. Må Herren leda oss, så att vi kan få vishet att lösa denna svåra ekvation!
Roland Nelsson
Jadu, Rauli, dina funderingar är relevanta och jag kan ana din vånda över bortglidandet från våra närmaste i tron/tradition. Det är väl knappast och enbart politiska orsaker till det. Det är väl knappast ”religiösa” orsaker till det heller.
Det är väl snarare naturligheter att trossamfund i meningen av tradition/riter/ceremonier glider ifrån varandra…eller slukas upp av varandra inför stillatigande åskådare.
Troligtvis har jag inte fördjupat mig i din skrivning och mina funderingar kanske inte möter din. Men ändå ville jag försöka.
Anders Wester
Tack för dina ord! Har senaste dagarna tänkt på förändringen i vårt land som tidigare genomsyrades av fyllda kyrkor ( som idag många gånger bara har värde som museum) och missonshus (som oftast är bostäder). Det verkar som alla välsignelser fått oss att glömma uppdraget som människofiskare.
Janis Vikmanis
Jo. Medhållets…