Martyr från Krim och Moldavien

Igår gjordes nya attacker mot Kertjbron på Krim. Detta skedde samma dag på året, som Ivan Moisejev från Moldavien led martyrdöden under sin tjänstgöring i den ryska armén – just vid Kertjstranden på Krim, men 1972.

Det var i närheten av Kertjsundet, som Ivan Moisejev gjorde lumpen i Sovjetunionen. Han led martyrdöden den 16 juli 1972. I många slaviska kyrkor välsignade man igår hans minne och många kristna bad för även andra troende, som betalt ett pris för sin tro på Jesus Kristus.

Ivan Moisejevs historia är mycket anmärkningsvärd, då han som ett resultat av sin ståndaktighet i tron, fick andliga uppenbarelser utan motstycke i modern tid. Hans-Kristian Neerskov från Dansk Europamission skrev i sin bok ”En rysk martyr”, 1974, att hans vittnesbörd också har ett budskap idag till oss kristna i västvärlden, som ägnar så mycket tid åt att tvista om bagateller och teologiska hårklyverier.

Besök i Moisejevs församling

I mitten av 1990-talet hade jag möjlighet att besöka kyrkan, där Ivan Moisejev var aktiv i sin ungdom. Jag fick även träffa nära släktingar till honom, vilka bekräftade sanningshalten i hans vittnesbörd. Efteråt fick jag också förmånen att resa tillsammans med författaren Neerskov, som skrivit en biografi om Moisejevs liv och ha välsignade bönestunder tillsammans.

Ivan Moisejev föddes 1952 i staden Volontirovka i Moldavien. Efter att han avslutat skolan 1968 kom han till tro i baptistförsamlingen i Slobodejska och lät döpa sig. De nästkommande månaderna var han aktiv i församlingens ungdomsgrupp och predikade evangeliet med stor frimodighet.

När han sedan blev inkallad till armén ett halvår senare, hamnade han i Starij Krim. På regementet försökte han genast hitta en plats, där han kunde bedja i lugn och ro. Han fann ett rum som var tomt fram till klockan 10 på morgnarna. Där brukade han stilla sig ett par timmar varje morgon före den gemensamma frukosten med kamraterna.

Efter ett par månader uppdagades hans ”religiösa aktiviteter” varvid han fick arbeta extra på nätterna med rengöring och städning i kasernen. Förföljelsen tog sig allt tydligare uttryck. Efter ungefär en månad skickades bataljonen till Kertj, som då hade 114 000 invånare. Det låg vid Kertjsundet, en grund kanal, som skiljer Svarta havet från Azovska sjön.

Lidande och tortyr

I bandinspelningar som Ivan Mojsejev gjorde i maj 1972 strax före sin död, berättar han bland annat om hur han 10 gånger om dagen blir kallad till förhör, hur man tvingar honom att nattetid stå utomhus upp till tio timmar i över 20 graders kyla i sommaruniform. Han berättar om påtvingad svält, isoleringsceller och tortyrkammare med iskallt droppande vatten och gummidräkter som de pumpade upp med luft för att sätta ett stort tryck mot kroppen.

Med alltmer brutala metoder försökte befälen få honom att avsäga sig sin tro på Jesus Kristus. Ivan Mojsejev berättar också om gripande änglabesök och mirakulös hjälp från himmelska makter, när lidandet var som värst. Som ett resultat av hans ståndaktighet var det flera soldater och befäl som kom till tro genom hans vittnesbörd.

De oregistrerade baptisternas Råd för fångars släktingar skriver i sin slutrapport: ”Ivan Moisejev arresterades den 16/7 1972 av sina militära överordnade, kanske i sällskap med KGB-agenter. Han torterades allvarligt och drunknade sedan i Kertjsundets grunda kanal.

Rådets rapport fortsätter: ”Medan han tjänstgjorde i den sovjetiska armén, enhet 61968-T, dog vår son och bror, Ivan Vasiljevitj Moisejev den 16/7 1972 i staden Kertj som ett resultat av en fruktansvärd och grym tortyr, på grund av sin tro på Gud. Torterad och slagen, men fortfarande vid liv, dränktes han i Svarta havet i 1,5 meters djup. Han själv var 183 cm lång. Detta skedde under överinseende av premiärlöjtnant V. I. Malsin. I dödsintyget stod det ”orsakad av drunkning”. Obduktionsanalysen kom fram till: ”… död, orsakad av våld.”

I sitt avskedsbrev skriver Ivan M.: ”Jag önskar att ni alla, kära vänner, unga och gamla kommer ihåg denna enda vers. Uppenbarelseboken 2:10: `Var trogna intill döden, så skall jag ge dig livets krona.` Ta emot detta, det sista brevet på denna jord, från de minsta av bröderna.”

Nedskjutet plan

Den 16/7 blev det också 9 år sedan den tragiska händelsen under ukrainsk himmel, då ryska raketer sköt ned det malaysiska flygplanet MN -17, som var på väg från Amsterdam till Kuala-Lumpur. Jag fick ett brev igår från den ukrainske pastorn Vladimir Frantjuk, som skrev hur han tillsammans med sin fru Lidija, hade besökt graven till vår broder Viktor Oresjkin, som dog i samband med olyckan, då Boeing-777 planet störtade efter nedskjutningen.

Han var på väg hem från Amsterdam via Kuala-Lumpur till Sydney i Australien. Hans föräldrar hade redan börjat planera avresan hemifrån för att möta upp vid flygplatsen. Deras son hann bli 29 år gammal.

Igår predikade Vladimir Frantjuk i kyrkan, där familjen Oresjkin är medlemmar. Efter mötet åkte paret Frantjuk och Viktor Oresjkins föräldrar – Sergej och Vera – tillsammans till kyrkogården. De ville lägga blommor vid Viktors grav. I deras bil fanns en vacker gul bukett ukrainska solrosor, exakt sådana, som växer på fälten där flygplanet störtade den 16/7 2014.

Kära vänner, vi lever i en generation som har sett fler martyrer än någon annan. Märker vi det? Kommer vi ihåg dem? Ber vi för dem och deras anhöriga? Just i detta ögonblick, när du läser detta, är det någon broder, eller syster, som får sätta livet till på grund av hat, ilska, fiendskap … mot kristna med en levande tro.

Låt os bygga fred, låt oss älska, låt oss bedja för dem som nu betalar ett pris för sin övertygelse. Bed också för kaplaner, evangelister, pastorer, som besöker frontlinjerna idag för att bistå dem som stridet för sitt fosterland. Bed för dem som förlorat sina söner, döttrar, hem – sina kära. De behöver oss mer än någonsin tidigare.

Rauli Lehtonen