Kritiken mot ledningen i Ryssland ökar

Allt tyder på att president Putin har lyckats avvärja hoten från Wagnergruppen. Mycket talar dock för att stödet till ryska ledningens politik i Ukraina har fått en ordentlig törn och att den politiska utvecklingen kommer att bli ännu svårare att prognosticera nu, när befolkningen blivit mer avvaktande i sitt stöd till den ryske presidentens politik. Efter Wagners militära operation har stödet även från troende minskat, trots att Putin i sin symbolpolitik ofta betonat betydelsen av de kristna värderingarna.

Fram till midsommar verkade den ryska befolkningens stöd till landets ledning vara nästan helt ograverad. Det hade i princip bara funnits en marginell minoritet, som vågat kritisera den speciella militäroperationen, som i media ansågs vara avsedd att förinta de så kallade ”nazisterna i Ukraina”. När Jevgenij Prigozjin tog över de militära baserna i Rostov-na Donu, samt vissa delar av enheterna i Voronezh och Lipetsk med avsikten att gå hela vägen till Moskva och överta makten i Kreml, då spreds informationen i expressfart via sociala medier. Det som tidigare censurerats av myndigheterna förmedlades plötsligt via telegram till stora delar av den ryska befolkningen. Medborgare som tidigare varit trogna presidenten och regeringen, fick för första gången klart för sig att det vid sidan av den officiella sanningen fanns ett annat narrativ och en opposition mot ledningen i landet.

Prigozjin: Militära ledningen ljuger om kriget

Jevgenij Prigozjin, som fostrats av sin judiske far och styvfar, basunerade frimodigt ut sitt budskap via sociala medier under midsommarhelgen. Han meddelade då att den ryska invasionen av Ukraina var uppbyggd på lögner. I Deutsche Welle anklagade han försvarsministern Sergej Sjojgu för att ha ”lurat samhället och presidenten” samt att ministern felaktigt hade hävdat ”att allt var en galen aggression från Ukraina och att de planerat en attack mot oss tillsammans med hela NATO”. Denna ”ryska sanning” som jag själv hört från flera ryska pastorer och kristna så sent som den 21 juni, sade nu Prigozjin vara en regisserad lögn.

Hans åsikter, som delades via sociala medier över hela Ryssland, rubbade plötsligt folkets bild av händelserna i Ukraina. Effekten skuggade sanningshalten i den officiella statliga versionen av kriget, delvis för att den spreds av en av de få hjältarna för den ryske offensiven under kriget. Han hade stått vid sidan av de stridande vid fronten i över ett år till skillnad från Sjojgu och chefen för de ryska beväpnade styrkorna, Valerij Gerasimov. Enligt Moscow Times den 1/10 2022 sade han att ”alla dessa jävlar borde sändas barfota till fronten med en kulspruta”.

I TV-intervjuer har Prigozjin hävdat att antalet dödade ryska soldater vid fronten uppgått till över tusen per dag och att offren varit tiodubbelt högre än vad de officiella siffrorna på den ryska sidan angivit. CNN rapporterade att Prigozjin berättat om tusentals offer inom Wagnergruppen på grund av brist på ammunition. Han anklagar också den inkompetenta militära ledningen genom att beskriva de inkallades strama verklighet: ”De kom hit som frivilliga och dör, så att ni kan sitta som feta katter i era lyxiga kontor.”

För första gången når den här kritiken de breda massorna i landet. Trots att den äldre befolkningen redan under sovjetperioden lärt sig, att man inte får tro på den officiella sanningen – ej heller lita på den statliga massmediala rapporteringen – så har man egentligen inte fått del av den här informationen tidigare. Många har tänkt, andra har anat, endast bland betrodda har man vågat utbyta tankar som nu förmedlats av Wagnertrupperna. Den kanske viktigaste nyheten har varit att det inte har funnits några orsaker till att inleda kriget mot brödrafolket. Alla argument, skäl, och påhittade hot från väst, har varit ett narrativ, som enligt honom skapats av lögner från landets ledning. Vad gör man, när ens världsbild raseras över en natt och man konstaterar att allt varit en påhittad historia och att man blivit grundlurad?

Opinionen ändras – oppositionen ökar 

Redan före Prigozjins ödesdigra krigståg till Rostov-na-Donu och Voronezh har den ryska autonoma republiken Ingusjien proklamerat självständighet. Starka nationella krafter i Tatarstan har länge allierat sig och sökt kontakter med över 300 000 krimtatarer på Krim, som tydligt sympatiserat med Ukraina sedan 2014. Utöver autonoma republiker i den Ryska rådsrepubliken som Basjkirien, Burjatien, Tuva, Jakutien, Tjejenien och Dagestan, så finns det även politiska krafter i flera av länen i Ryssland, som vill stärka sin ekonomiska självständighet i relationen till centralmakten i Moskva.

Det finns sammanlagt 83 unionssubjekt i Ryssland av vilka 21 har status som autonoma republiker. Dessa har formats, så att de större minoritetsfolken har fått egna presidenter och parlament med möjligheter att företräda regionens och minoritetsfolkens politiska intressen. I Rysslands autonoma republiker finns idag sammanlagt 24,5 miljoner invånare. De flesta av dessa har turkbesläktade, finsk-ugriska och kaukasiska rötter.

I samband med Sovjetunionens sammanbrott blev det tydligt att ju svagare centralmakten i Moskva blev, desto starkare blev trycket från republikerna att lösgöra sig från Rysslands kolonialistiska grepp. Detta skedde också när Estland, Lettland och Litauen proklamerade självständighet och när även republikerna i Centralasien och Kaukasien tog samma steg. Om de inre politiska spänningarna i Ryssland tilltar, så finns en stor risk att landet kommer att splittras upp ungefär som Sovjetunionen gjorde under åren 1989-1990. Många minoritetsgrupper i landet upplever sig diskriminerade – några till den grad att de redan idag kämpar för sin etniska och kulturella överlevnad. Frågan är hur dessa kommer att rubba maktbalansen om de politiska spänningarna ökar ytterligare i Ryssland.

Historien upprepar sig

När den bolsjevikiska revolutionen kulminerade och Sovjetunionens politiska konturer tecknades, då sökte ledaren Vladimir Uljanov – Lenin – stöd bland etniska minoriteter i de ryska imperiet för att få ett tillräckligt stöd för sin politik, Då gav han bland annat löften om självständighet för Finland och de baltiska staterna, som sedan efter inbördeskrig och målmedveten politisk kamp lyckades förvärva det politiska oberoende, som de här staterna idag skördar frukterna av. Hur skulle situationen förändras i Ryssland idag, ifall den nuvarande presidenten plötsligt skulle förlora makten. Vad skulle hända då?

Det skulle kunna få fruktansvärt ödesdigra konsekvenser för landets framtid. Kanske till och med leda till ett inbördeskrig, där olika maktgrupperingar – armén, säkerhetspolisen FSB, regering, parlament skulle kunna hamna i strid med varandra. Sannolikheten vore då stor att den centrala ledningen skulle försvagas och de olika unionssubjekten – länen, regionerna och de autonoma republikerna – skulle kanske se sin chans att stärka sitt oberoende ytterligare. De kunde därigenom splittra upp landet i ett pussel av nya stater och politiska enheter, ungefär som vid tiden för Sovjetunionens sammanbrott.

I en maktkamp mellan olika intressegrupper, skulle ledare enligt tidigare historiska scenarier kunna gå ut med löften om självständighet för nya republiker, ifall de gav sitt stöd till den förda politiken från någon av de nya maktgrupperingarna. Dessa löften kunde då spela ungefär samma roll, som Lenins löften före revolutionen, eller som Boris Jeltsins löften till de olika sovjetrepublikerna i samband med maktkampen i slutet av 1980-talet. Stödet från Baltikum och de kaukasiska republikerna hade en stor betydelse för demokratins utveckling i början av 1990-talet.

Kommer nya stater att formas?

Om man granskar de senaste folkräkningarna i Ryssland, så ser man att det finns 11,4 miljoner invånare i 7 turkbesläktade autonoma republiker, 7,8 miljoner i 7 kaukasiska republiker, 4,2 miljoner i 5 finsk-ugriska republiker och 3,3 miljoner i de sibiriska republikerna av vilka en stor del bekänner sig till den buddhistiska religionen. Det går inte att utesluta möjligheten att flera av de här republikerna kunde forma ramar för nya nationalstater i framtiden, inte minst om den ryska centralmakten försvagas. Religionen, språket och de etniska rötterna är ett kitt som kan leda till nya konstellationer. Under en politisk maktkamp kan de kolonialistiska och imperialistiska krafternas inflytande minska ungefär på samma sätt som vid Sovjetunionens sammanbrott, efter det som Vladimir Putin kallade den största geopolitiska katastrofen under 1990-talet.

Enligt den kazakiske etnologen Tatimov kommer den muslimska befolkningen i de forna sovjetstaterna att öka, så att vartannat barn kommer att födas i ett muslimsk hem 2035. Ett par år senare kommer de muslimska medborganas antal i det som tidigare var Sovjetunionen att vara fler till antalet än ryssarna. Kan deta komma att påverka formandet av muslimska nationalstater i Ryssland?

De kristna rörelserna i Ryssland följer nu händelserna med avvaktan i bakgrunden. Få influensers har av rädsla aktiverat sig för fredens sak. Samtidigt som säkerhetsorganens fokus riktas på det politiska spelet har församlingar och kyrkor fått mer andrum. Det pågår dock fortfarande avlyssning, förhör, hot och trakasserier mot kyrkliga ledare i landet. Få tror idag att de skulle kunna bli aktiva spelare i en eventuell fredsprocess. Det sker emellertid väldigt spännande saker under radarn, som massmedia ej rapporterar om.

I min nästa blogg i början av juli hoppas jag kunna rapportera om hur församlingarnas verksamhet påverkas av händelserna i Kreml och vid fronten i östra och södra Ukraina. Det blir också en färsk rapport från Missionsbibelskolan i Kaukasien, där vi haft missionärskandidater från Ryssland, Ukraina, Centralasien och Kaukasien.

Glöm inte bedja för vår verksamhet. Den pågår även under sommaren!

Rauli Lehtonen