Vad behövs, när man deporteras till Ryssland?

För några dagar sedan kom den ryska militären hem till broder Alexander i Mariupol, medlem i en av de evangeliska församlingarna. Soldaterna hittade ett diplom från Teologiska seminariet i Kiev – det var inte bra!

Han fick några minuter på sig att packa med sig det viktigaste. Tillsammans med åtskilliga andra har han nu deporterats till de av Ryssland ockuperade delarna av Donetsk. Andra har skickats ännu längre österut. Vad tog de med sig innan de lämnade sina hem?

För cirka tjugo år sedan besökte jag Pingstkyrkan i Mariupol. Det var en vardagkväll, då jag fick utmana församlingen för insatser bland onådda folkgrupper. Vi var några av de första kristna som besökte församlingen efter Sovjetunionens sammanbrott. Det var nästan lika mycket folk på gudstjänsten, som en vanlig söndag. I Ukraina tror man att Gud är lika närvarande i kyrkan – alla dagar i veckan.

Jag berättade om en folkgrupp i Sibirien, som fick lämna sitt urhem, då en konstgjord sjö skulle byggas i deras fosterland – Krasnojarsks län. Hela folket flyttades från byn för att undslippa vattenmassorna, vilka skulle flyta över deras hus och trädgårdar, när floden slussades om till Divnigorsks vattenkraftverk. Den som du fortfarande kan se bilden av på en tiorubelssedel in Ryssland.

Ingen av oss visste att deras stad drygt 20 år senare nästan skulle jämnas med marken – inte av vatten eller vind, utan av bomber och missiler. Staden skulle belägras, det skulle bli brist på mat och vatten och rysk militär skulle gå från hem till hem och rota i människors byrålådor, söka efter … ja, precis … efter diplom från Teologiska seminariet i Kiev. Det skulle bevisa, att han var folkets fiende, allierad med ukrainarna.

Precis som Den sista kamassen (Klavdija Plotnikova) fick lämna byn sin, när Krasnojarsks hav skulle besegra naturens krafter, fick även Alexander från Mariupol lämna sitt hem. Det var när Vladimir Putin skulle bygga ett nytt Ukraina och genomföra en speciell militäroperation med sina ”fredsbevarande styrkor” vid Svarta havet. Folket slussades vidare från Mariupol längsmed humanitära korridorer in i fiendeland – österut. Tusentals människor tvingades sedan vidare in i Ryssland, mot Ural och Sibirien. Till områden där de onåbara människorna bor.

När jag skriver detta undrar jag lite försiktigt, vad broder Alexander hann ta med sig innan han arresterades och forslades vidare? Vad tog hundratusentals balter med sig på 1940-talet, när det knackade på dörren där hemma och de ryska soldaterna gav dem 30 minuter på sig att packa väskan?

På järnvägsstationen började den långa, långa resan med boskapsvagnar, där det luktade avföring och bäverhane. När tåget sedan efter fem dagar stannade och man dumpades på tundran 15 mil från närmaste bosättning, förstod man kanske bättre, vad man borde ha tagit med sig i stället. Majoriteten dog av kyla och hunger – enstaka kämpar överlevde som genom ett under.

En intressant fundering inställer sig (förlåt frågan – den är inte illa menad):  Vad skulle du ha tagit med dig idag, om soldaterna kom hem till dig och gav dig en halvtimma för att packa och du visste att du skulle ge dig iväg 850 mil österut?

Rauli Lehtonen

Idag öppnar vi en ny hemsida www.jesus4eurasia.se  där du kan läsa vad några vänner till mina släktingar packade med sig innan de deporterades till Sibirien.

Du kan också läsa färska nyheter från Ryssland, Ukraina, Belarus, Moldova, samt hur din församling kan adoptera en onådd folkgrupp. Varför inte i Sibirien, på Balkan, eller vid Svarta havet, där man snart börjar bygga upp Mariupol igen …

Besök sidan nu direkt och tipsa dina vänner om den och den nya digitala tidningen Jesus4Eurasia, som snart kommer även som pappersversion. Glöm inte att prenumerera på den. Tidningen är på 24-sidor, fyrfärg och helt gratis.