Ortodox jul och De svarta hattarnas land

Jag sitter och tittar ut genom fönstret. Ingen människa syns någonstans. Till och med hundarna verkar ha tagit en paus från det normala. Det är ganska mörkt, trots att strålarna från julbelysningen förgyller allt runtomkring.

Det här är väl den enda kvällen på året, då jag alltid sitter och skriver. Jag tänker tillbaka på året som sakta, sakta lider mot sitt slut. Snart finns ingenting kvar av det. Min övertygelse är att det aldrig någonsin kommer tillbaka igen. För mig blir den här kvällen den dunkla sidan av det man kallar för julen, eller helgen – det man vill helga och avskilja till Herren. Alltför ofta har jag givit Herren det mörka, det kalla, restvaran, trots att min Gud även är min Skapare.

De svarta hattarnas land

När jag tänker tillbaka på året, då minns jag ”Eeli”, som kom hela vägen från Uzbekistan till missionsbibelskolan i Kiev. Varje dag, hela tiden, talade han oavbrutet på Kievs Bibelinstitut (KBI) om onådda folk i Afghanistan, om Karakalpakistan – De svarta hattarnas land.

Inte ens hans kamrater, eleverna från Kirgisien, Belarus, Litauen, eller Tjuvasjien fick en ledig stund: Folken måste nås med evangelium! Ett tag funderade jag till och med på om jag skulle lämna läraryrket ett tag och bli missionär – i Centralasien.

Förresten … Kan en svensk medborgare bli missionär, om man är 60+? Kan man bli utsänd som senior från ett land som slår världsrekord i åldersdiskriminering, ifall det står fel siffror i identitetshandlingarna? Kunde ni tänka er att underhålla en person, som springer maraton på 4 timmar och 45 minuter, gör 50 kg i stöt och klarar av att äta soppa, som är gjord av tarmar från hinduernas heligaste djur och smakar bäverhane? Hjärngymnastik klarar jag också av – har slagit självaste Karpov i schack innan han någonsin blev världsmästare. De skedde på ett militärflygplan i Tartu redan under Sovjeteran, när vi skulle åka med en hjälptransport till … just det: Uzbekistan.

Terroristen Ivan Strelkov

Jag minns också min 24 åriga trossyster Strelkova, från Glazov i Udmurtien. Trots alla intyg om negativa Covid -19 test, ett vackert oskyldigt leende och ett gyllene hår som sträcker sig längsmed axlarna, så blir hon stoppad i den ukrainska tullen. Hon hade försökt komma till skolan redan året innan, utan att lyckas, och nu igen …?

Redan i passkontrollen ”blänger” de på henne för det står fel bokstäver i hennes ryska pass – Strelkova?!? Hennes namne Igor Ivanovitj Strelkov, numera försvarsminister i den av Ryssland ockuperade delen av Donetsks län och konspirationsmakaren, som i princip var med och ledde annekteringen av både Donetsks, Luhansks och Krims län. Där stod hon nu – vår elev – och försökte förklara att hon inte var någon terrorist. Hon ville bara bli missionär, studera Bibeln på institut. Hjärntrusten från KBI fick rycka ut, inkalla kontakter på ministeriet och så blev det ändå grönt ljus till slut för att tiotalet redan insläppta elever bad oavbrutet tills syster Strelkova var igenom. Jag tror det var den egentliga nyckeln, som låste upp den nya järnridån.

Kan ej heller glömma sista kvällen på skolan, eller natten. Alla 16 elever skulle vaka tillsammans innan de första lämnade vid pass klockan 04:00 på morgonen, sedan nästa grupp klockan 05:30. En halvsovande finsk lärare från Upplands Väsby stod bara där vid minibussen och kämpade mot tårarna. Han kunde inte säga någonting, när eleverna grät hejdlöst, omfamnade varandra. Det var helt klart att några av dem aldrig mer skulle träffa varandra – förrän i himlen.

Några skulle åka till ett land dit afghaner från Kabul och Mazar-El-Sharif flydde i massor. Strelkova skulle resa till Glazov i Udmurtien, där jag hade delat ut de första evangeliedelarna på udmurtiska redan 25 år tidigare. Nu skulle hon fortsätta arbetet bland barnen i den finsk-ugriska republikens avkrokar – Strelkova – hon som skjuter (”streljatj” betyder skjuta på ryska).

Därför skriver jag

För bara ett par veckor sedan kom Eeli tillbaka från sin första missionsresa till Karakalpakistan. ”Anton” och en pastorsson från Kirgisien, två andra elever, hade jobbat i ett par månader bland utslagna i Bishkek och Tokmak – vunnit missbrukare för Herren. I södra Kazakstan har elever från missionsbibelskolor i öst fått se över 30 flyktingar från Afghanistan döpas in i Kristus och få en inre visshet om att de aldrig kommer att dö.

I Tjuvasjien, Belarus och Litauen arbetar gamla studenter med sociala media, producerar kristna TV-program och vittnar om Jesus på gator och torg. Om en vecka börjar julen även för dem – den ortodoxa – och den fortsätter till den 20/1, då den ortodoxa kyrkans trettondag jul infaller. Under julhelgerna fylls kyrkorna till bristningsgränsen över hela det väldiga imperiet med sökande människor, som vill leva för evigt. Eleverna från missionsskolan vill lysa upp omgivningen, skingra mörkret. De har fått kraft och frimodighet genom Den Helige Ande. Deras tro kan försätta berg. De kan göra det omöjliga med Herrens hjälp. Glöm inte att bedja för dem.

Kära vänner och förebedjare. Det jag minns bäst från 2021, det jag upplever vara det viktigaste och det som fått mig att sitta uppe och vänta på julen – skriva de här raderna … Det är för att inget av det jag beskrivit ovan hade varit möjligt, om inte ni bett för detta och om inte ni offrat en del av det ni ville helga.  

När jag ser snöflingorna sakta falla ned mot marken på vår tomt, tränger sig en viktig fråga in genom min själs trånga korridorer: Hur kunde allt detta bli möjligt? Joo, för att Gud sände sin son Jesus Kristus och genom Hans nåd får vi vara delaktiga i det som sker långt, långt från oss i De svarta hattarnas land, i Udmurtien, i Belrus och i det ryska Sibirien, bland flyktingarna i Centralasien. Tack för er åtanke. Tack för era förböner. Det är dem jag ser som avgörande för verket en kväll, en natt som denna.

Nu ser jag förresten en man som är ute med sin vovve – stackarn. Tydligen fick hunden vänta ett par extra timmar ikväll. Hur länge får vi vänta? När kommer Jesus?

”Herren själv ska komma ned från himlen, och man ska höra ett dånande kommandorop och ljudet av överängelns röst och Guds mäktiga basun. Och de kristna som har dött blir de första som får stå upp och möta Herren. Sedan ska vi, som fortfarande lever och finns kvar på jorden, ryckas upp tillsammans med dem i skyn, för att möta Herren i luften och sedan alltid vara hos honom. Trösta och uppmuntra därför varandra med dessa glada nyheter (1. Tess. 4: 16-18.)

Om ni vill vara med och stödja missionsbibelskolorna år 2022, eller ge stöd till förföljda kristna och/eller onådda folkgrupper, kontakta mig på rauli.lehtonen@gmail.com då kan jag skicka konkreta förslag på projekt, som du kan vara med och stödja. Det viktigaste är emellertid att du ber för missionsarbetet i Eurasien. Vi tror att Jesus kommer snart. Vi vill inte att någon skall gå förlorad.

Rauli Lehtonen Jesus4Eurasia