Landet som inte längre finns

När jag var 20 år fanns det ett land i Europa, där man inte kunde köpa biblar i bokhandeln. Över 350 kristna satt i fängelse eller fångläger på grund av sin tro. I kyrkorna kunde man inte ordna speciella möten för kvinnor eller barn. Landet hette Sovjetunionen. Idag är den splittrad i 15 nya stater.

Jag minns som igår, hur en del kristna ledare och pastorer inspirerade oss ungdomar att resa ut och smuggla biblar till Ryssland, Estland, Lettland, Ukraina, Georgien och Armenien – fast de länderna fanns ju egentligen inte då, åtminstone inte som självständiga stater. Hundratals missionspionjärer ville offra sin tid för att onådda folk och den förföljda kyrkan skulle få del av Guds ord.

Kurirer reste regelbundet in bakom järnridån med specialutrymmen i sina bilar, med lönnfack i sina resväskor, där biblarna låg gömda. Ibland prutade kläderna ut så att bekanta och vänner, när de mötte oss i hamnar och på flygplatser, kunde rekommendera oss att gå med i klubben för viktväktarna.

På svarta börsen kunde man få en månadslön för en Bibel. Men det var inte där eller på torgen som kurirerna lämnade böckerna. Det var i kyrkor på kanske 500 medlemmar, där det knappast fanns 10 troende, som hade någon Bibel eller ens ett testamente. Därför var hungern efter Guds ord enorm. Man memorerade viktiga bibelverser och kopierade bibeldelar i det tysta på nätterna.

Förlåt om jag frågar: hur skulle du göra, om du inte hade tillgång till någon Bibel – skall vi säga om en månad – och ifall du inte kunde köpa en någonstans, eller ladda ned heliga texter via din smartphone. Vad skulle du göra då?

Idag finns inte detta land kvar längre. På mindre byvägar kan gamla monument på cementsocklar och rökiga bilar av märket Volga eller Lada ännu påminna oss om svunna tider. Men sovjetmänniskans gråa vardag i hopplöshet utan Kristus har vi glömt. Kamraternas blick av rädsla och tomhet finns ej heller kvar på våra näthinnor. Ekot från deras stapplande steg längsmed vägen av röda, fladdrande flaggor visade en gång i tiden riktningen mot horisonten – in i väglöst land. Det var människor som du och jag: ”En dimma som syns en liten stund och sedan försvinner” (Jak. 4:14). Mycket av detta har för länge sedan förpassats till historiens bortglömda annaler.

Ofta när jag berättar för ungdomarna i våra kyrkor om förföljelsen, då höjer många på ögonbrynen och undrar om det verkligen kan ha varit så? Är det verkligen sant att man var tvungen att ordna ungdomsläger i hemlighet? Stämmer det verkligen att man inte kunde samlas till söndagsskolor och missionskonferenser, eller att man inte kunde vittna på arbetsplatsen eller på skolan om Kristus, utan att riskera jobbet och få problem?

  Nu har vi fortfarande möjligheten att predika evangelium om Jesus. Människorna som inte hört det glada budskapet finns ännu kvar, de onådda folken finns kvar. Våra släktfolk, animisterna, muslimerna och buddisterna – de lever fortfarande. Men var finns alla de kristna, som är beredda att offra av sin tid och sina resurser? Vem vill ge sitt liv för att rädda alla dem, som är på väg att gå förlorade? Finns det någon som vill offra allt för Kristi skull – inte bara genom tomma löften och ord, utan på riktigt?

   Kära läsare! Det kan komma en tid, då vi kommer att minns tillbaka på det välsignade tidevarv som vi nu lever i, trots Coronapandemin – med alla de oanade möjligheter vi har svårt att värdesätta. Missar vi chansen idag kanske vi tvingas tänka tillbaka på denna gyllene tid, som om den varit en dröm – ett skimrande land, som inte längre finns: Då kanske vi minns hur dörrarna ännu var öppna och vi kunde fortfarande sprida Guds ord. Låt oss därför förkunna evangelium medan tiden ännu varar, innan natten kommer och ingen längre kan verka.

Rauli Lehtonen

Bloggen är en översättning och omarbetning av en artikel som tidigare publicerats i Avainmedia, Finland