Vad kommer att hända i Belarus?

Många har under de senaste dygnen undrat om färgrevolutionen i Belarus kan följa samma väg som Den sjungande revolutionen i Baltikum, Den orangea revolutionen i Ukraina, eller Rosenrevolutionen i Georgien. Dessa ledde ju till omvälvande förändringar, där ledare byttes ut och tidigare samarbetspartner skiftades till nya. Församlingar och troende fick mer utrymme att leva ut sin tro: Kristna som fängslats på grund av sin övertygelse frisläpptes, restriktioner på införsel av Biblar och kristen litteratur togs bort och evangelisation och mission blev möjlig nästan över en natt. Kommer detta även att ske i det ”Vita Ryssland”, som egentligen heter Belarus på ryska?

Det finns en viktig komponent i revolutionen i Vitryssland, som jag inte hört någon nämna och som alla så kallade experter glömt i sina analyser. Det är den etniska faktorn, som till stor del skiljer sig mellan händelserna i Minsk och det som en gång i tiden skedde i Tallinn, Riga, Vilnius, Kiev och Tbilisi. Avsaknaden av den etniska faktorn kan komma att försvaga kraften i processerna i Belarus.

Endast 23 procent av invånarna i Belarus anger att de har vitryskan som modersmål. Samtidigt skall man veta att vitryskan ligger lika nära ryskan som svenskan till norskan och att en klar majoritet av de 23 procenten talar också ryska flytande, vilket inte alltid var fallet i exempelvis Baltikum och Kaukasien. Många vitryssar har också starka band till Ryssland.

Detta gör att den skiljelinjen inte är till närmelsevis en så tydlig markör som den var i exempelvis Ukraina. Den etniska faktorn var också väldigt dominerande i Estland, Lettland, Litauen och Georgien, då minoriteterna i Sovjet (läs: icke-ryssarna) upplevde sig som diskriminerade och förtryckta på grund av sin etnicitet. Därför gav det nationella språket och den egna kulturen en alldeles speciell kraft i omdaningen av de nya demokratiska samhällena. Denna markör är inte lika dominerande i Belarus.

I Sovjet försökte man under 70 års tid att forma en östlig variant av globaliseringen, där ryskan skulle vara det gemensamma språket, då den nya sovjetmänniskan skulle skapas. Kulturpolitiken och ekonomin – den skulle inte styras från Bryssel, utan från Moskva. Folk flyttades från Ryssland till ockuperade områden och blandades upp med minoriteterna samtidigt som nyckelpersoner från Baltikum och Kaukasien (och även Ukraina) deporterades till Sibirien för att påskynda assimileringen. Målet var att förryska ester, letter, litauer, ukrainare, georgier  …

Den nationella frågan blev sprängstoft i de tidigare revolutionerna. Kraften i protesterna stärktes av att den centrala myndigheten i Kreml samtidigt även ålade tunga skatter till republikerna. Moskva tvingade dem att skicka råvaror till Ryssland och miljarder rubler transfererades från konton i Kaukasien, Baltikum, Centralasien, Ukraina och Moldova till Moskva för att försörja och stärka centralmakten. Dessa återhämtningspaket skulle rädda rubeln som valuta och den kommunistiska ideologin – den skulle bidra till skapandet av fredsriket på jorden, vilken sedan skulle forma konturerna för globaliseringen och det nya samhället, där den nya sovjetmänniskan skulle härska.

Genom Belarus språkliga och kulturella närhet till Ryssland, kompliceras separationen i Vitryssland. Även Kremls ledning upplever ett nära släktskap med de ”vita ryssarna”, trots att Lukasjenko haft sina konflikter med Vladimir Putin. Min uppfattning är att vitryssarna nog demonstrerar mer mot diktatorn och diktaturen, samt mot bristen på demokrati och internationalism än mot etnisk diskriminering och förtryck. Detta gör att den etniska faktorn inte inkluderas på samma sätt som i den Orangea och Sjungande revolutionen.

När Ryssland sedan förstärker motståndet mot separationen, då återstår frågan om kraften och intensiteten i demonstrationerna räcker för att bryta med de historiska traditioner, som Kreml och kommunistpartiet byggt upp under de senaste decennierna. Vitryssland var inte bara en republik av 15 andra i Sovjetunionen. Det var också ett ideologiskt centrum och ett nav för utbildning av säkerhetspolisens kadrer och kommunistiska politiker, vilket gör att de statliga kontrollmekanismerna är mycket starkare i Belarus än vad de var i Baltikum, Kaukasien eller Ukraina. Därför ter sig en demokratisk fortsättning på processerna i Minsk mer oviss.

Jag ser två möjliga scenarier i händelseförloppet i Belarus: att Lukasjenko går segrande ur striden med hjälp från Putin, eller att Ryssland – som lärdom av händelserna i Ukraina – kommer att byta ut den nuvarande presidenten och ledarskapet i landet och ta över ledningen med våld. Detta kan i värsta fall skapa mycket turbulens och politisk osäkerhet även i Baltikum och Ukraina under de kommande månaderna och jag anar med oro: Vårt Europa kommer att förändras och knaka rejält i fogarna under de här processerna, inte minst i Östersjöområdet. Även EU´s hantering av de nya utmaningarna kommer att bli ytterst svår.

I den här typen av politiska omvälvningar ökar vårt ansvar som kristna – dramatiskt. Nya möjligheter kan öppnas, både här hemma och i öst. Nu behöver kristenheten bedja och fasta – på riktigt. För många är omvälvningarna en fråga på liv och död. Vi borde avskilja mer tid med vår Herre Jesus Kristus, så att vi kan helga oss och skickliggöra oss för tjänst, när den stora väckelsen står för dörren! Min förhoppning är att vi skall kunna ge ännu mer av vår tid och våra resurser, samt se allvaret i skeendena, när frontlinjen sakta närmar sig vårt land.

Rauli Lehtonen