Bibelsmugglarna – virustidens okända hjältar

För mig har det varit svårt att förstå hur ett osynligt virus kan lämna dramatiska spår av förstörelse och död efter sig. Ibland har jag till och med funderat över om det verkligen finns, eller om allt bara är inbillning. Existerar det verkligen ett dödligt covid-19, som vi inte kan se med blotta ögat?

Under digerdöden trodde man på de smittsamma sjukdomarnas dödliga kraft. Fartyg som anlänt från fjärran länder till Dubrovnik och Venedig, fick ligga på redden i fyrtio dagar innan de släpptes in i hamnen för att bevisa att det inte fanns någon pest eller annan dödlig sjukdom ombord. Besättningen hamnade i karantän. Ordet kommer från italienskans quarantena, eller det franska uttrycket quarantaine, som betyder ”40 dagarsperiod”. 

Bibeln har ännu äldre citat av liknande åtgärder, som dateras till mer än 1200 år före vår tideräknings början. 3. Mos. 13:46 beskriver hur en oren, spetälsk, skulle isoleras utanför lägret. Även i Nya testamentet beskrivs avskildhet, karantän eller 40 dagars bön och fasta, som en ”reningsritual” för den inre människan – en sakral längtan efter närhet med Skaparen. Trots att effekten kan vara omtvistad, så kan handlingen lämna spår av välsignelser efter sig. Den kan till och med förändra människan själv och hela samhällen kan påverkas, så att historiens gång för länder och folk kan ta sig en helt ny vändning.

Ett land som inte längre finns

För 30 år sedan fanns ett land, som också var avskilt – myndigheterna försökte isolera det från Guds ord, vilket ansågs vara pest och opium för folket. Där kunde man inte gå till en bokhandel och köpa en Bibel. Du kunde skickas till ett arbetsläger, om du hade organiserat en söndagsskola för minderåriga, eller ett kristet läger för ungdomar. I landet fanns kristna som hade intagits på mentalsjukhus för att de talade i tungor – ungefär som lärjungarna hade gjort i övre salen på pingstdagen i Jerusalem för cirka 1990 år sedan. Landet hette Sovjetunionen. Idag finns inte riket kvar längre i dess dåvarande form.

Jag känner flera människor – livs levande – som arbetade i underjordiska tryckerier och på kemiska laboratorier, där tryckfärg producerades för biblar, samt i hemliga inspelningsstudion, där kristen musik och predikningar kunde spelas in. I min församling finns människor som regelbundet besökte den här staten. Vid sina resor kunde de ta med sig hundratals biblar och böcker i bilars specialpreparerade gömslen. På det sättet kunde tiotusentals människor bakom järnridån få tillgång till Guds ord på sitt eget språk. Tack vare kristna hjältar, som riskerade sin frihet för de förföljdas och den underjordiska kyrkans skull.

De kallades bibelsmugglare. Innan de åkte på de farliga resorna, skrev de på tystnadslöften om att inte berätta för någon om vart de rest, vilka de träffat, vad de uträttat och hur resorna genomförts. Inte ens de allra närmaste i familjen – barnen eller föräldrarna – fick reda på hemligheterna. Detaljerna fick aldrig berättas för någon, än mindre publiceras i media. Deras hemligheter skulle följa dem hela vägen till graven, utan att någon annan någonsin skulle få veta …

De okända hjältarna

Förra året berättade en av mina slaviska vänner, hur trossyskon lyckats föra över tusentals biblar över gränsen med en långtradare till Sovjetunionen. Inom loppet av en dryg halvtimma hade de hunnit lasta över böckerna till fem Sovjetregistrerade bilar strax före infarten till en av landets större städer. Så kunde de slutföra en av de största transporterna av Guds ord under hela kommunistperioden. Detaljerna i mottagarens beskrivning avslöjade för mig att en av mina närstående varit med i den historiska operationen. Tystnadsplikten och undertecknade löften hade dock hemlighållit händelserna. Ingen mänsklig varelse hade fått äran av Guds mirakulösa verk.

Tillförlitliga källor bekräftar att över fyra miljoner biblar och Nya testamenten fördes över gränsen från Finland och Sverige till Sovjetunionen under åren 1965-1987. Dessa böcker blev en avgörande faktor i spridningen av evangeliet över hela det ryska imperiet. Därmed steg de evangeliskt kristnas antal till cirka en miljon redan vid glasnosts och perestrojkans inbrott 1988 – tack vare Guds ord, som spreds hela vägen via kristna från Tallinn och Leningrad i väst till kyrkor i Chabarovsk och Vladivostok i öst.

Jag känner tiotals troende i våra kyrkor i Norden, som har varit aktivt involverade i arbetet med biblar till öst. Varje år gjorde ”bibelsmugglarna” resor till städer bakom järnridån. Andra preparerade sofistikerade utrymmen för litteraturen i personbilar, husvagnar, bussar och långtradare. De var blivande IT-arbetare, kemister, lärare, musiker, pastorer, pensionärer, revisorer, sjuksköterskor och tekniker, som tog beslut enligt sin inre övertygelse om att det var viktigare att lyda Gud mer än människor. Samtidigt blev de betydelsefulla förtrupper, som kom att bereda väg för den absolut största andliga väckelsen i hela den sovjetiska historien.

De flesta av dessa okända hjältar finns fortfarande ibland oss. Därför vill jag nu, när 30-år snart har gått sedan Sovjetunionen nedmonterades, minnas tiden och förmedla en hälsning från alla mina trossyskon bakom järnridån. Det är ett tack från dem, som fått uppleva välsignelserna och kunnat bärga skörden efter det som de okända hjältarna sådde ute på fältet. 

De flesta känner inte till detaljerna i deras historia, eftersom många fortfarande känner sig bundna av sina löften om att inte berätta. Vi ser dem inte som väckelsens pionjärer i öst. Vi vet inte heller med säkerhet vilka de är. Men betyder det att de inte finns? Kan det verkligen existera människor i vår närhet, som varit med och tecknat konturerna för en av Eurasiens och Europas största väckelser? Vilka är de? Var finns de?

Vi ser dem inte, men jag vet att de ännu är vid liv. Deras avskildhet och upp till 40 år i karantän och hemlig isolering har för mig förädlat kraften i Gudsordet, som de en gång sådde. Jag har själv sett frukterna av deras bemödanden och spåren av deras gärningar: i Baltikum, i Centralasien, vid Kaukasusbergens sluttningar, i Moldavien och de slaviska delarna av forna Sovjetunionen. Resultaten syns inte bara i folkets och kyrkornas bokhyllor. Man kan se hur de kristnas hjärtan renats i bön och fasta. Glöden lyser i ögonen hos dem, som varit beredda att betala ett pris för sin tro. De vill fortfarande ge allt för Jesus Kristus – sin frälsare! Frågan är om vi vill följa deras exempel, ta vårt kors och följa Honom på livets väg?

Rauli Lehtonen