På missionsbibelskolan i Florida – så att ingen ska förgås

Key Media i Finland har en ny slogan: så att ingen ska förgås. Den har gripit tag i mitt hjärta på ett alldeles speciellt sätt här i Florida. Först funderade jag en del på vem som har hittat på satsen. Sedan kom jag på att uttrycket finns ju faktiskt i den finska versionen av Johannesevangeliets tredje kapitel, vers 16.

Förra veckan undervisade jag 71 missionärskandidater, som kommit från olika delar av Förenta Staterna till församlingens mycket omtalade missionsbibelskola. När jag har brottas mot återkommande hemlängtan funderar jag ibland: Varför är jag här? Vad är orsaken till att jag undervisar ungdomar om att ”flytta någon annanstans”? Varför sitter jag och skriver utkast till lektioner sent på nätterna? Finns det något egentligt skäl till att jag inte åker till havsstranden, som bara ligger fyra kilometer härifrån, för att sola mig? Termometern visar ju 28 grader – i februari. Varför håller jag på med detta? Sedan kommer jag på orsaken: så att ingen ska förgås.

Missionsbibelskolans grundare Vitalij Bondarenko flyttade för ett par år sedan till himlen efter att länge ha kämpat under trycket av en sjukdom. År 2000 hade han lämnat Belaja Tserkov i Ukraina för att emigrera till Amerika med missionsglöden brinnande i sitt inre. Tillsammans med sin son grundade han sedan både församlingen och bibelskolan här. Som bäst har skolan haft över 100 missionärskandidater, vilka årligen förberett sig för utbredandet av Guds rike.

Jag minns hur jag ledde en workshop om mission på den första Lausanne-konferensen i Ryssland tillsammans med honom. Det var 1991. 4 000 predikanter och missionsledare från olika delar av Ryssland, samt från ett dussintal västländer, hade anlänt till Izmailovo-komplexet i Moskvas olympiacenter.

Mitt blodtryck var på topp, när vi gick för att leda den första sessionen. Jag frågade mig hur vi hade vågat svara positivt på den här stora utmaningen. Jag tvivlade på om mina rysk- och engelskkunskaper skulle vara tillräckliga. Jag undrade också varför tusentals pastorer och evangelister hade rest långa sträckor för att komma till konferensen i den ryska huvudstaden. Först nu förstår jag det hela lite tydligare: så att ingen ska förgås!

I Moskva fick jag lära känna Ruvim Voloshin, en pionjärarbetare från Tjitaområdet i Sibirien, som numera verkar i Tjetjenien. Sista dagen fick jag även träffa Vladimir Ranauteno, en av de allra första kristna bland tjuktjifolket i ryska Fjärran Östern. Jag minns också Kirgizistans ledande baptistbiskop Sizov. Hans liv räddades av ett Nytt Testamente, som var tryckt i Finland. Det ”råkade” vara i bröstfickan på honom, när några rånare försökte hugga ned honom med en kniv. Den spetsade boken i stället för hjärtat, utan att han fick en endaste skråma.

Allra bäst kommer jag dock ihåg Vitalij Bondarenko. När jag går längs korridorerna på skolan och ser en särskild samling bilder från hans liv, klingar några av hans meningar fortfarande kvar i mitt sinne. Hans nöd för förlorade människor återspeglas fortfarande i min själ – som om det var en blixt, eller ett nödrop, som ingen egentligen verkar vilja svara på. Jag minns hans milda ögon som reflekterade en djup kärlek, riktad speciellt mot alla de människor, som var på väg att förgås.

När jag står på skolans innergård och tittar på de vackra byggnaderna, får jag en bättre förståelse för hur människors hårda arbete och goda gärningar kan bli till välsignelser för långa tider framåt. Precis som om de huggits i sten för att påminna om bedrifter och bragder för kommande generationer. Ibland förblir gärningarna synliga, så att andra kan begrunda dem och bättre rannsaka sig själva. Då kan själens kompass ge livet en tydligare riktning mot mål med evighetsperspektiv. Man kan observera resultaten och förundras över deras verkan hos människor, som tar över efter oss.

Innan Vitalij blev befordrad till himelriket, hann han plantera sin vision om missionsarbete i sonen Bogdan Bondarenko, som sedan grundade den Slaviska missionsbibelskolan här i Jacksonville år 2004. Kort efter flytten till Florida planterade Vitalij den 22 medlemmar stora församlingen ”Living Stream Ward”. Den har idag hela 700 medlemmar. Bogdan berättar om några speciella händelser från skolans första tid:

– 41 elever hade anmält sig till den första kursen på missionsbibelskolan, trots att vi inte hade någon egen kyrka eller några lokaler att hålla till på. Inte en enda amerikansk församling trodde att vi som slaviska kristna kunde uppfylla vår vision om en egen skola.

– Den skulle börja en måndag. På torsdagen veckan innan fanns det fortfarande inget löfte om några lokaler och studenter var på väg från hela USA. Skolans kontor hade jag i min bil, där jag satt och gjorde allt jobb, eftersom vi bodde som hyresgäster ”i andra hand” hos en annan familj. Kyrkan hade inga medel. Vi gick helt och hållet i tro om att allt skulle lösa sig, säger Bogdan Bondarenko.

Fyra dagar innan skolan skulle starta lovade en församling i Jacksonville dem ett klassrum. En dag efter inledningen kom plötsligt en okänd man med namnet Tom in i de hyrda lokalerna. Han lade ett kuvert på ett bord och lämnade sedan hemlighetsfullt skolan för att aldrig komma tillbaka igen. Bogdan vet fortfarande inte vem den här mannen var. I kuvertet fanns 5 000 amerikanska dollar! Detta offer löste skolans ekonomiska problem på ett ögonblick.

Under min livstid har jag undervisat på ungefär 150 olika missionsbibelskolor, men aldrig tidigare har jag upplevt en så hög puls på missionsarbetet som här i Jacksonville. Om ett par månader kommer eleverna att åka till Nepal, Tanzania, Kenya, Honduras, Ukraina, Thailand, Jordanien, Kuba och några indianstammar i Amerika för att vinna själar – så att ingen ska förgås.

Under lektionerna är bönen ibland så hängiven att det känns som om taket ska lyfta. Unga människor i sin bästa ålder har gett sitt liv helt i Kristi hand. Många talar både felfri ryska och engelska. Vissa talar även spanska och franska. Jag lämnas med en känsla att de kommer att vinna världen! Jag gläder mig av hela mitt hjärta att jag får vara ett vittne till dessa händelser – intyga att Herren gör under i vår tid. Allt detta skapar en stark känsla av tro inom mig. Det finns fortfarande hopp för Tellus.

När Bogdan Bondarenkos far dog – troligen av cancer orsakad av kärnkraftsolyckan i Tjernobyl – lämnade han efter sig ett andligt ansvar som nästa generation nu troget vill föra vidare. Även till oss har det lämnats ett testamente: att vara med och föra hela evangeliet ut till alla folk – så att ingen ska förgås!

Rauli Lehtonen