Väckelsen i Alaska och Sibirien är på gång

Det var väldigt speciellt att gå in i Pingstkyrkan i Wasilla på onsdagskvällen. Redan före resan hade jag bett om att Gud skulle ge en chans att ”bygga broar” över Berings sund. Det finns nämligen minst två folkgrupper på både den amerikanska och sibiriska sidan, vilka genetiskt och språkligt är släkt med varandra. I drömmarnas värld har jag under de senaste åren tänkt hur Lapplands kyrkor kommer att inleda samarbete med kristna i Alaska och Ryssland för att nå regionens 30 helt oevangeliserade folkgrupper med evangelium. Jag kände att det kanske kunde hända något på just det här mötet.

Visserligen kom inte republikanernas vice-presidentkandidat (år 2008) Sara Pahlin på mötet, fast hon bor i samhället – man undrar ju var hon höll hus? Hon brydde sig väl inte om pastor Lehtonen, som kommit från det alltför liberala och toleranta Sverige. Församlingens pastor Peter Kulakevich och lovsångsgruppen väntade dock på oss. Peter är kusin till Yuri Kulakevich, som nyligen gästade Filadelfia Stockholms finska och ukrainska grupp. 

42 personer var på mötet, där ca 75 % var under 40 år gamla. Familjerna i församlingen har i genomsnitt 5–6 barn per familj och alla går i kyrkans söndagsskola under helgerna och i ryskspråkig grundskola på vardagarna. Dessa skolor har redan funnits tiotalet år i Alaska. På detta sätt försöker man bevara språket och traditionerna.

Under samtalen med vännerna kände jag att vi måste börja bedja för en ungdomsväckelse även i Sveriges och Finlands församlingar. Åldersfördelningen i våra kyrkor – och även i det omgivande samhället – är verkligen alarmerande. De yngre åldersgrupperna minskar hela tiden. Vem skall försörja oss, när vi sitter på ålderdomshemmen – om de nu kommer att räcka till alla? Jag tror nämligen inte att den nuvarande abort- och regnbågspolitiken är det direkta svaret på hur man får upp födelsesiffrorna. Jag tvivlar också på de positiva effekterna av invandrarpolitikens nuvarande form. Men det kan ju bara vara så att jag ännu inte lyckats förstå fördelarna med denna.

Redan i början av mötet berättade Kulakevich hur han som 13-åring kom med sina föräldrar till Olevistekyrkan i Tallinn under den stora väckelsen på 1970-talet och upplevde ett dramatiskt ingripande och helande från Gud. Samtidigt besökte en grupp finländare mötet. De bad för människor, som ville få Andens dop. Tiotals fick återuppleva pingstens händelser och många började tala i tungor (se Apostlagärningarnas första och andra kapitel).

Det är flera år sedan jag själv fått uppleva en så fin atmosfär, som på mötet i Wasilla. Andens närvaro var nästan gripbar. Jag fick också berätta om minoritetsfolken i Sibirien, väckelsen i Ryssland och även utmana de kristna i Alaska till ett samarbete med församlingar i Sverige, Norge och Finland. Själv blev jag tagen och förkrossad i slutet av mötet. Många budskap förmedlades på olika sätt under kvällen.

En av profetiorna berättade om hur minoritetsfolken skulle få lära känna en ny väg och finna ett nytt hopp. Det skulle bli svårigheter, stora problem, men ”Jag kommer att välsigna er och leda er till folken i norr. Ni kommer att föra mitt ord till dem”.

Efter mötet började pingstförsamlingarnas missionsledare i Alaska, Anatolij Rudenki, berätta om hur Ryssland, Alaska och Kanada har förhandlat fram ett avtal om visumfria resor för urinvånarna i Västra Kanada, Sibirien och Alaska! Detta skulle komma att öppna upp fantastiska möjligheter för det evangeliska arbetet bland minoritetsgrupperna i hela regionen norr om polcirkeln. Nästa år kommer Finska Filadelfia dessutom att ordna en missionsbibelskola i Lappland, dit vi väntar ett trettiotal studerande samer, chanter, komer, nentser, selkuper och manser. Nu tror vi att även de kristna i Alaska kommer att vara med och bedja för dessa insatser!

När vi sedan började ”hemresan” till Delta, fick jag ett meddelande från Jenisejområdet, där kampanjen Ett år för Jesus just pågår. Vännerna berättade att 7 vuxna och 11 barn, som hade selkupiskt påbrå hade blivit frälsta dagen innan och lovat följa Jesu liv och gärning. Nu känns det som om de nordliga folkgruppernas tid äntligen har kommit. Man blir så rörd, när man ser med trosviss blick på hur renskötarfolken samlas till himlen och den stora vita skaran från alla folk, stammar och språk fylls på dag för dag.  

Jag tycker att bibelöversättarna nu måste sätta lite extra fart och jobba övertid. Polarfolken står nämligen inte ut med att vänta länge till på de första bibeldelarna på sina respektive språk! Låt oss bedja för dem och stödja dem på alla sätt.

Rauli Lehtonen